Sofie Stara Matematik ger ont i magen av flera orsaker
Om man inte förstår sig på Pythagoras sats är steget till att känna sig mindre intelligent inte långt. Foto: 123rf
Det ligger inte bara ett pedagogiskt problem bakom det faktum att matematik skapar ångest hos många.
Varför är just matematik förknippat med så mycket ångest? Och har matematik fått samma status i dag som latinet hade in på 1900-talet?
Latin var länge ett viktigt ämne i läroverken och betraktades som grunden för att förstå humaniora, trots att det sällan användes för kommunikation.
Åtminstone tyder den reform som gjordes 2020 på ett visst samband. Den förstärkte signalen att lång matematik är ett särskilt värdefullt ämne. Ett laudatur i studentprovet i lång matematik gav högre poäng än något annat ämne, oberoende av vilken högskolelinje man sökte till.
Många läste lång matematik trots att de egentligen kanske inte ville.
Ämnet är mycket krävande i gymnasiet. Ändå upplevde många att de måste läsa det för att komma in på den utbildning de ville ha. Oavsett om det var historia, småbarnspedagogik eller medicin man ville studera.
Detta snedvridna poängsystem ändrades våren 2026. Högskolorna får nu själva avgöra hur de poängsätter betyg i studentproven, och vilka prov de ger höga poäng för.
Samtidigt behövs grundläggande matematikkunskaper i alla skolstadier, konstaterar Ellen Sammallahti. Hon är universitetslärare i specialpedagogik vid Åbo Akademi i Vasa. Hon har forskat i sambandet mellan matematikångest och matematikprestation hos elever i lågstadiet.
Hon tror att matematik betonas väldigt mycket i skolan. Det upprepas att matematik är viktigt att lära sig och att man behöver det för att komma in på olika utbildningar.
”Det är också ett ämne där många jämför sig med andra”, säger hon. Matematik förknippas i sin tur ofta med svaga prestationer.
Med andra ord ses den som lyckas i matematik ofta som smart. Den som inte gör det riskerar i stället att känna sig mindre begåvad. Stressen över att inte hänga med skapar ångest. Det påverkar i sin tur inlärningen.
Det blir en ond cirkel. Om en elev börjar tro att hen saknar fallenhet för matematik är det mindre sannolikt att ämnet känns roligt. Som en följd blir hen sämre på matematik, vilket bekräftar att hen verkligen är dålig på matematik. Denna nedåtgående spiral kallar Roland Paulsen, docent i sociologi, avbegåvning.
Det argumenterar han för i boken ”Avbegåvad – en essäberättelse om arv och miljö”. Den har väckt stor uppmärksamhet i Sverige i höst. Han kritiserar starkt vår tids besatthet av intelligens som något medfött och fastlåst, och sättet att sortera människor.
Den som upplever sig som obegåvad kan börja begränsa sitt eget lärande. Paulsen menar att processen ofta ser likadan ut. Först tvivlar människor på sin förmåga. Sedan undviker de det som väcker skam. Efter hand övergår tvivlet i motvilja. Till slut blir misslyckandet – den upplevda känslan av att vara obegåvad – en del av identiteten.
En och annan som kämpar med matematiken har kanske intalat sig att hen nog har dyskalkyli, som innebär stora svårigheter att hantera siffror och tal. Det har inget med intelligens att göra. En diagnos är också en identitet.
Runt två tredjedelar av eleverna i Pisas mätningar oroar sig för att få dåliga betyg i matematik, och drygt hälften känner ångest inför att misslyckas. Det visar att matematiken står för något större än att kunna hantera trigonometri, vektorer och derivata.
Om målet var att intressera barn för matematik hade oron och ångesten enkelt kunnat undvikas, men så är det inte, menar Paulsen. Det är också han som gör jämförelsen mellan latinets och matematikens status.
”Matematiken har som skolämne abstraherats maximalt. Det är inte en slump att undervisningen liknar att lära sig dansa utan musik eller simma på land.”
Därför gör en ”världsfrånvänd” undervisning i matematik ämnet till ett av skolans mest effektiva sorteringsverktyg. Paulsen hänvisar till flera forskare i matematik och didaktik som har påpekat detta.
Sortering i vad då? ”Ju mer ojämlikt samhället är, desto effektivare delar skolan upp eleverna i vinnarlag och förlorarlag”.
Ellen Sammallahti säger att matteångest ”egentligen är en lögn” i den meningen att många barn har förutsättningar att lära sig, men börjar tro att de är dåliga. Det är något som måste tas på allvar.
Oavsett om man talar om sortering eller inte lyfter både Paulsen och Sammallahti fram samma sak: ivrigheten och viljan att lära sig. Det handlar ytterst om motivation. En insikt om varför det är roligt och viktigt att lära sig matematik är nödvändig.
Matematik tränar logiskt tänkande och problemlösning, och samhället behöver både lärare och elever som fascineras av naturvetenskap och matematik.
Men om barn får ont i magen av matematik behöver det inte betyda att de bara måste öva mer, eller att pedagogiken är problemet. Matteångesten går djupare än så, och kan också vara ett symtom på ett samhälle som tidigt lär barn att de antingen är begåvade eller inte. Så ska det inte vara.