Sofie Stara: Farväl till fågeln – en berättelse om omsorg och sorg

Den var så fin och söt med sina blanka, svarta ögon som nyfiket tittade sig omkring. Tornseglaren trivdes i handen. Bild: Sofie Stara

När en liten fågelunge ramlar ner på vår veranda blir det en sommar fylld av närhet, oro och lärdomar om både naturens skörhet och människans ansvar.

Har du någonsin hållit en mätt och belåten fågelunge i din hand, sett den blinka till och somna?

En upplevelse av ömhet.

Det låter om den tunna kroppen när hjärtat slår, allt är så smått. Ett slags knastrande ljud. Vingpennor som växer, dun som höjs och sänks, en minimal bröstkorg som håller ihop allting.

Den här sommaren blev jag fågelmamma. Min son ringer mig panikslaget. "Det har ramlat ner en fågelunge på vår veranda! Vad ska jag göra?". "Sätt den i skugga så att hundarna inte kommer åt den", säger jag, "snart kommer jag hem".

Han har satt den i en liten kruka, på en tygbit. Försökt mata den med små bitar av mask. Jag ser den lilla duniga, ynkliga fågelkroppen och tänker: Jaha, finns väl inget att göra.

När fågeln damp ner hos oss i mitten av juli var den en liten dunig stackare som bara kisade med ögonen ibland. Bild: Sofie Stara

Men en fågelintresserad vän kan identifiera fågeln. Ett Instagraminlägg om fågelstackarn leder till att jag ringer en fågelräddare. Tyvärr är han på resa och kan inte ta sig an fågelungen. Ändå ger det hopp.

Det är en tornseglare, en unge till fåglarna som många gånger häckat under vårt tak. Vidare efterforskningar visar att många tornseglarungar flyr från boet om det blir för varmt. Här har det varit värmebölja flera dagar.

Fågelungen har chansat på livet och kastat sig ut. Som många tornseglarungar i Finland och Europa. Det känns otroligt att den överlever när vi inte vet vad vi ska göra. Men det gör den.

Mask ska den absolut inte ha, den är en insektsätare. Vi börjar trycka i den små bitar nötfärs doppade i vatten, kokt ägg, insektspaté. Varannan timme, samma procedur: Mata fågel, putsa fågel, gosa fågel, byta papper i lådan. De första veckorna bor den i vårt badrum, där temperaturen är jämn. Varje gång man kommer in drillar den ljudligt.

Jag visste inte att fågelungar gäspar. Jag visste inte att de älskar att bli putsade under hakan. Då lutar de huvudet bakåt och blundar. Det är lika skönt att bli putsad i nacken — då sänks huvudet framåt, nacken blir lång och vilar tungt mot mitt finger. Så tungt ett litet fågelhuvud nu kan bli. Den luktar gott, en mild, mjuk doft.

På någon vecka hade den växt till sig och blivit mycket mer kavat. Men fortfarande en bebis. Bild: Sofie Stara

Den växer, vi väger den. 25 gram, 30 gram. När man håller den nu känner man en liten tyngd. En värme från kroppen. Fjäderdräkten har växt ut och är vackert glänsande i grått, brunsvart och vitt. Vingarna blir längre och börjar korsas på ryggen.

Tornseglaren — Österbottens landskapsfågel

• Tornseglaren (Apus apus) är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen i norra Europa.
• Tidigare kallades fågeln tornsvala eftersom de liknar svalor, men likheterna beror inte på släktskap utan på konvergent evolution. Det vill säga att de utvecklats under liknande förhållanden.
• Förekommer i så gott som hela Finland utom de nordligaste delarna och skärgården.
• Höstflyttning augusti-september, återkomst i maj-juni. Övervintrar i tropiska Afrika.
• Tornseglare är extremt anpassade till ett liv i luften och efter att de kläckts befinner sig många i luften från att de lämnar boet tills de häckar första gången, efter två till tre år.
• I störtdykningar kan de uppnå hastigheter på över 200 km/h.
• Tornseglaren kan flyga flera hundra kilometer för att väja för en regnfront.
• Fridlyst och starkt hotad i Finland.
• Källor: Wikipedia, Luontoportti.com, Laji.fi

Efter fem veckor förändras den. Den blir tyst och går mer in i sig själv. En vildhet har kommit över den. Plötsligt hittar jag den på väggen i lådan, den har börjat klättra. Vi prövar om den vill flyga iväg från handflatan.

Den spänner ut sina vingar. Hela kroppen vibrerar av spänning och styrka. Som när en motor startar. Den vill.

Men till vår förskräckelse dimper den ner på gräsmattan. Efter några försök vill den inte mer, motorn stannar. Den vänder om och kryper längs min arm upp mot mitt bröst, vidare mot min hals. Den trasslar runt i mitt hår och lägger sig till ro.

Så där håller vi på. Jag matar den det första jag gör på morgonen och det sista innan jag somnar. Flygövningarna fortsätter. Den vill iväg, men kan inte. Vingarna är inte tillräckligt långa. Den har ingen balans.

Vi funderar på hur den ska komma iväg när det är dags. Jag ringer fågelräddaren igen. Han lovar att det inte är någon fara, det är inte för sent heller, den lyfter nog från handflatan när den ska iväg. Vingarna växer sig över femton centimeter långa och är fulla av kraft. Nu är den flygg.

Men den dimper bara ner i gräset. Landar på fötterna och kavrar sig framåt. Igen. Och igen, tills den vänder om och kryper upp, in i håret. Vill inte mer nu.

På något sätt känner jag på mig när den är på gott humör, när den är nyfiken, när den är skrämd.

Och på något sätt känner jag på mig, den där sorgliga dagen i slutet av augusti, att något är fel. "Jag tror fågeln dör i dag :´( ", skriver jag till en vän.

Det är en blåsig dag, det har stormat på natten. Drivor av hagel ligger på gården. Vinden är stark och solen skiner, jag lyfter prövande fågeln. På gräsmattan, från verandan. Jag sätter den högre upp, på en ställning. Men fågeln är tyst och stilla.

Den fortsätter vara lika stilla i sin låda. Blir kallare för varje timme. De små klorna är kraftlösa. Den klättrar inte på mig längre. Jag försöker trycka in mat i munnen. Den sväljer inte.

Fjäderdräkten är mer tufsig och tovig, matt. Som på ett sjukt djur.

På kvällen fattar jag beslutet. Jag kan inte låta den lida ensam hela natten. Det här går inte att rädda.

Barnen säger att den nog bara är trött. Jag faller för deras hopp, och försöker mata den igen en timme senare. Men det går inte. Fågeln kan inte svälja. Bara blundar. Andas med den lilla näbben halvt öppen. Nej, säger jag med tårarna strömmande, nu får ni ta farväl av Chirpu.

Barnen kallar den det.

Vi samlas kring fågeln. Alla barn håller den i sin hand en sista gång.

Döden blir snabb och smärtfri. Barnen plockar blommor i trädgården, lägger dem på mjukt papper i en låda. Vi begraver fågeln i en rabatt bredvid en rönn. Radar stenar på, barnen har skrivit på en gravsten. "Vila i Fred lilla vän".

Sedan är jag fruktansvärt ledsen i flera dagar. Jag saknar hur den drillade hungrigt, hackade med sitt lilla huvud och stora gap mot fingrarna för att få mat. Den varma lilla kroppen. Hur den kröp upp på mig och somnade, klättrade omkring och pep, njöt av att bli smekt.

Fågeln fick en gravplats i vår trädgård. Barnen gjorde en liten gravsten, "Vila i Fred lilla vän", och radade stenar på. Bild: Sofie Stara

I sex veckor försökte jag verkligen. I sex veckor fäste jag mig vid och matade konstant en liten tornseglare som hade kunnat ha ett fascinerande liv. Hade kunnat bli tjugo år, övervintra söder om ekvatorn och leva sitt liv snabb som en pil i luften. Till och med sova i luften.

Jag våndas. Om jag matat den ännu mer. Om jag klättrat upp och satt den på taket när den var som starkast, för att den skulle få mer luft under vingarna.

Om, om, om. Men den kunde också ha ätits upp av en katt innan min son hittade den. Eller slagits till marken av hagel och regn, om den kommit i väg. Kanske det faktiskt var något fel med den, så att föräldrarna puttade ut den? Tröstar jag mig med.

Jag ringer en man som Yle intervjuat. Han arbetar vid ett fågelskyddscenter i Pyttis. De har matat många tornseglarungar. Har alla klarat sig och flugit iväg? Nej, svarar han. Det är alltid några som "väsyy pois" — somnar bort — precis innan de ska bli flygga. De orkar inte.

Det hände väl vår lilla tornseglare. Vi gjorde allt rätt, försäkrar han när jag förklarat hur vi matat och skött den. Det är tröstande att höra.

Men för det starkt hotade tornseglarbeståndet i Finland och Sverige är det ingen tröst. De är offer för klimatförändringen och den minskade insektmångfalden.

En vecka senare drömmer jag att jag håller fågeln i min hand. Den är stark, varm och smidig och tittar sig omkring med sina vackra, svarta ögon. Jag lyfter handen och den flyger iväg! Jag fylls av en jublande glädje — som jag hoppades på hela tiden.

Vi glömmer dig aldrig, lilla Chirpu. Du lärde oss att vi måste försöka ta hand om allt som vill leva. Bild: Sofie Stara