Liza Vestman ”Vet du ens vad offside är?”

Att älska fotboll borde inte kräva någon förklaring, skriver Liza Vestman. Bild: Steve Luciano/AP/TT

Jag älskar fotboll. Ändå måste jag ständigt bevisa det.

På fredag den 21 augusti drar en ny säsong av Premier League i gång. För mig betyder det helger med spänning, glädje och frustration, precis som fotboll ska kännas. Men hur mycket jag än älskar sporten, så finns det en sak jag aldrig tycks slippa: att hela tiden behöva bevisa mitt intresse.

Ju mer jag pratar om fotboll, vare sig det handlar om mitt favoritlag i Premier League eller mitt eget lag här i Österbotten i damernas division tre, desto mer förvånas jag över den skepsis jag möts av. Att jag som kvinna faktiskt är intresserad av fotboll och insatt i sporten verkar av någon anledning vara svårt för många att tro.

När jag träffar nya människor och sport eller fotboll kommer på tal får jag ofta kommentaren: ”Så du följer fotboll seriöst?”. Det kommer ofta i samma stund som de inser att jag inte bara säger något för att imponera. Som att mitt intresse måste kontrolleras innan det kan tas på allvar.

Det är sällan någon säger rakt ut att kvinnor inte kan fotboll. I stället märks det i frågorna, i förvåningen, i behovet av att kontrollera om ens intresse är äkta. Mäns fotbollsintresse tas oftare för givet. De behöver sällan bevisa att de kan sporten eller att deras engagemang är äkta, utan accepteras direkt som självklara supportrar. Kvinnor förväntas bevisa att de har gjort sig förtjänta av den rollen.

Jag har spelat fotboll hela mitt liv och följt sporten nästan lika länge, och vågar därför påstå att jag kan sporten och reglerna utantill. Ändå upplever jag gång på gång att jag inte blir tagen på allvar. Varför? Jag kan bara anta att det handlar om att jag är kvinna.

Att hela tiden behöva bevisa mitt intresse för fotboll, något som många män slipper, är uttröttande och frustrerande. Det handlar inte heller bara om fotboll. Mitt intresse är en del av vem jag är. När det ifrågasätts känns det som att också jag ifrågasätts, och som att min rätt att vara fotbollsspelare eller supporter inte är självklar.

Den här skepsisen märks inte bara i vardagliga samtal, utan också i hur kvinnor som pratar om eller spelar fotboll bemöts offentligt. På sociala medier, särskilt under sommaren i samband med fotbolls-VM, har jag sett kommentarer som på både tydliga och subtila sätt förminskar kvinnor inom fotboll och sport överlag. Det kan handla om påståenden om att kvinnor bara låtsas vara intresserade för att imponera på män, eller kommentarer i stil med: ”Vet du ens vad offside är?”.

Till och med storspelare som Chloe Kelly och Alexia Putellas får enorma mängder sexistiska och misogyna kommentarer riktade mot sig varje dag. Det är kommentarer som inte främst handlar om deras prestationer, utan om deras kön, deras utseende eller föreställningar om att damfotboll skulle vara sämre än herrfotboll.

Många av dem, oftast män, som jag har pratat med om sport, menar säkert inget illa med sin förvåning eller skepsis. Men det gör inte saken bättre. Det här är ett ingrott mönster, så djupt att många inte ens märker att det finns.

En sak är åtminstone säker: mitt intresse för fotboll försvinner inte. Jag kommer fortsätta följa, spela och prata om sporten jag älskar, oavsett vem som tvivlar.