Kenneth Myntti: Unga serveras en missvisande bild av massmedier – varför?

Ju mer ekonomiskt trängda de seriösa massmedierna blir, desto mer utrymme får falska nyheter på nätet. Läromedelsförfattare borde kunna skilja på seriösa medier och fejknyhetssajter. Bild: 123rf

Det är skandal att läromedelsförfattare inte själva klarar av den källkritik de försöker lära ut till elever.

Högstadieungdomar i Finland får lära sig i skolan att massmedierna generellt sett inte är oberoende.

I en finsk lärobok i samhällskunskap för niondeklassare påstås att medierna speglar åsikterna hos sina ägare, redaktörer och andra innehållsproducenter. Enligt boken strävar media ibland efter rättvisa.

Andra gånger sägs media ha som mål att producera propaganda, det vill säga avsiktligt och ensidigt påverka den allmänna opinionen. Enligt läroboken kan också ekonomiska faktorer som annonsörer påverka medieinnehåll.

De utdrag Helsingin Sanomat valt att återge härstammar från 2024 års upplaga av samhällskunskapsboken Memo. Mycket av det som påstås i läroboken står i direkt konflikt med journalistreglerna som definierar god journalistisk praxis för hela den finländska mediesektorn.

Varför ger en lärobok helt förvrängd och missledande bild av massmediernas verksamhet?

Då Helsingin Sanomat ställer frågan ger Jukka Hanska, en av författarna, en märklig förklaring. Han låter förstå att läroboken inte gör någon skillnad på seriösa och icke seriösa medier.

I syfte att få ut budskapet om vikten av källkritik har författarna bestämt sig för att behandla "medierna" som en helhet. Följaktligen kan författarna ha haft fejknyhetssajten MV-lehti i tankarna i avsnittet om medier som ibland producerar propaganda.

Med andra ord verkar läromedelsförfattarna inte själva ha klarat av den källkritik de försöker lära ut till eleverna. Det är snudd på skandal att man i undervisningssammanhang inte gör skillnad på seriösa medier som tillämpar journalistreglerna och skräpmedier som inte gör det.

Läroboksbomben briserar i en tid då massmedierna har gott om andra utmaningar. På fredagen publicerade organisationen Reportrar utan gränser ett index som visar att pressfriheten i världen har försvagats för sjunde året i rad.

Det beror till stor del på att de ekonomiska förutsättningar för journalistik har försämrats. Techjättar som Google och Apple far iväg med en allt större del av de annonsintäkter som finansierar journalistik.

I dag saknar över hälften av världens befolkning, 56 procent, tillgång till tillförlitligt medieinnehåll. I USA har nedläggningen av medier bidragit till att stora områden har förvandlats till så kallade nyhetsöknar.

Ju mindre pengar som finns för seriös journalistik, desto rikare blir floran av fejknyhetssajter som levererar propaganda. Det är ytterst beklagligt att man i ett sådant brytningsskede tillämpar läroböcker som inte redogör för skillnaden.

Det finns också andra exempel på att oförståelsen för massmedias utmaningar har fått spridning i samhällets övre skikt. Nyligen hade direktören för Kommunförbundets svenska verksamhet Ulf Stenman inbjudit medieforskaren Jenny Stenberg-Sirén och forskningschefen Marianne Pekola-Sjöblom till en diskussion om kommunalvalet och välfärdsområdesvalet.

Stenmans utgångstes var att det låga valdeltagandet är en följd av ett massmedialt misslyckande. Dels att media inte lyckades fokusera på valets kärnfrågor, dels att valet massmedialt överskuggades av internationella frågor.

Till all lycka kunde Stenberg-Sirén upplysa honom om att massmedias svårigheter att nå ut till sin publik är ett av problemen i sammanhangen. Problemet gäller speciellt yngre människor och nyfinländare, men också övriga befolkningsgrupper som i ökande grad nöjer sig med den information de får via sociala medier.

Pekola-Sjöblom påpekade i sin tur att vi inte talar om ett val. Substansmässigt talar vi i själva verket om 292 olika kommunalval och 21 olika välfärdsområdesval.

Det är en rejäl utmaning för ett mediefält som i dagens realekonomiska läge består av ett krympande antal lokaltidningar. Stenman kan kalla det misslyckande om han vill, men ett sådant slentrianmässigt omdöme andas inte någon speciellt stor förståelse för de enorma, massmediala utmaningarna.

I samma diskussionen nämndes också att massmedias rapportering om välfärdsområdena har haft alltför negativ ton och att det kan ha fått en del att bli soffliggare i valet.

Må det? Är det inte tvärtom rimligare att tro att valdeltagandet hade varit ännu lägre utan massmedias problemfokuserade rapportering om välfärdsområdena?

Men uttalandena är ganska typiska för vår tid. Ju mer samhällsdebatten har flyttat över från dagstidningar till de sociala medierna, desto mer har människor också börjat kritisera de traditionella mediernas prioriteringar.

Så länge mediekritiken är väl underbyggd är det ingen fara, då talar vi om ett sunt fenomen. Däremot bidrar obefogad mediekritik till fördumningen i samhället, bland annat för att den uppfattas som ett giltigt skäl för människor att nyhetsvägra.

Det är inte de etablerade massmediernas fel att demokratin lever farligt just nu. Tvärtom gör medierna allt vad som står i deras tynande makt för att upprätthålla demokratin.

Men motvinden tenderar att bli hårdare och hårdare.

Länkar och bakgrund:

Helsingin Sanomat om att tuffa omdömen fälls om finländska medier i lärobok

ÖT:s och VBL:s text att pressfriheten befinner sig på historiskt låg nivå

Hufvudstadsbladet om att medias ekonomiska misär hotar pressfriheten

Kommunförbundets "Kaffe med Uffe" om massmediernas hantering av dubbelvalet