Kenneth Myntti: Fursten Trump leder USA mot avgrunden
Ett möte med Natos generalsekreterare Mark Rutte i Davos fick USA:s president Donald Trump att helt byta fot i Grönlandsfrågan. Bild: AFP/Lehtikuva/Mandel Ngan
Trots hot och utpressning från Donald Trumps sida måste Europa anstränga sig för att upprätthålla goda transatlantiska förbindelser.
Efter att nyhetsflödet digitaliserades är det vanligt att utrikespolitiska analyser är föråldrade när de väl når papperstidningen.
Med Donald Trump vid USA-rodret riskerar analyser att bli föråldrade innan de ens hinner ut på webben. Han gör kovändningar stup i kvarten.
På onsdag kväll återkallade USA:s president sitt hot om strafftullar för Finland och många andra europeiska länder. Ett enda samtal om Grönland med Natos generalsekreterare Mark Rutte fick Trump att byta fot.
Åsikterna går i kors om vad det omtalade ramavtalet om Grönland innehåller. Även Trump och Rutte har olika uppfattningar om vad som har diskuterats.
Men en sak är alla européer överens om: Trumps hotfulla retorik om ett militärt övertagande av ett område som tillhör en allierad har lämnat enormt djupa sår.
Ännu tidigare på onsdagen hade Trump i ett alltför långt och svamligt tal på Världsekonomiskt Forum i Davos intygat att Danmark är skyldigt att ge honom det han begär – ett stycke is. Helt enkelt för att det är USA som har byggt upp välstånd och säkerhet i Danmark och en massa andra västliga länder.
Det här sägs USA ha gjort utan att få något i gengäld. Trumps logik är så infernaliskt korkad att man baxnar.
Professor emeritus i internationell rätt, Martti Koskenniemi, har inte utan poäng framställt Donald Trump som en modern kopia av den franska kungen Ludvig XIV, även kallad Solkungen.
Han levde 1638–1715 och tillskrivs ofta citatet "staten, det är jag". De lärda tvistar om han verkligen uttalade de orden, men det var så Solkungen tänkte.
Han var en furste som – precis som Trump – var uppfylld av sig själv. När Ludvig XIV till slut utropade sig som kung över Spanien vände sig hela Europa mot honom.
Det blev hans fall.
En liknande utveckling är nu på gång i det moderna Europa. Allt fler europeiska ledare har på senare tid insett att ett fortsatt fjäskande för Trump leder till att de europeiska länderna förvandlas till maktlösa vasallstater i förhållande till USA.
Det är därför Europa har varit tvunget att skärpa tonläget. Bland annat har Finlands president Alexander Stubb deklarerat att Europa klarar av att sköta sitt eget försvar.
Stubbs exempel om Finland har också nått USA. Landet förfogar över 62 stridsplan och kan mobilisera 280 000 soldater inom några veckor. Beskrivningen används av Demokraterna som ett sätt att gestalta den skada virrpannan Trump åstadkommer genom att hota USA:s allierade.
Ett USA utan Nato och allierade i Europa skulle vara ett militärt och ekonomiskt svagare USA.
Även Kanada har reagerat med ryggmärgen mot Trumps beteende. Premiärministern Mark Carney höll i Davos ett mästerligt tal om förutsättningarna för ett samhällssystem, eller en världsordning som baserar sig på regler.
Det kräver att människor visar att de tror på systemet, även om reglerna ibland tillämpas olika. Men när systemet totalt missbrukas rasar det samman.
I dag har vi en stormakt – USA – som använder ekonomisk integration som vapen, tullar som hävstång, finansiell infrastruktur som tvång och leveranskedjor som sårbarheter som kan utnyttjas.
Enligt Carney kan man inte fortsätta låtsas att integrationen är ömsesidigt gynnsam när den i själva verket leder till underordning. Det är ett annat sätt att säga att alla västländer håller på att bli USA:s gisslan.
Det här gäller särskilt som stormakten i det här fallet överger regler och värderingar för att obehindrat driva sin makt och sina intressen.
Därför är det inte bara Kanada som nu måste börja skydda sig själv. Samma gäller framför allt Europa.
Ju mer den nyckfulla USA-presidenten eldar på, desto mer kommer USA att förlora i anseende och stöd från omvärldens sida. Det är en dramatisk utveckling, i synnerhet som den globala förändringen sammanfaller med ett inre amerikanskt sammanbrott i den offentliga förvaltningen.
Vi ser bland annat hur beroendeförhållandet mellan delstaterna och de federala myndigheterna i USA håller på att försvinna. Nationalgardet och ICE-agenter kommenderas ut för att fullfölja Trumps personliga agenda, utan att några kommittéer har blivit tillfrågade.
Trumps performance-politik kan basera sig på ett plötsligt, nattligt infall. Han sänder ut en spontan tweet och de lojala medarbetarna får sedan i uppdrag att omsätta infallet i ett politiskt program.
Kongressen och domstolarna är lamslagna. Den enda egentliga lagstiftande makten utövas nu genom presidentordrar, som snabbt kan ändras. Det säger sig självt att en demokratisk stormakt inte kan ledas på det sättet.
Oberoende om Natos Mark Rutte den här veckan lyckades med en avvärjningsmanöver i fallet Grönland finns inget som säger att Trump skulle ändra taktik. Han leder USA mot avgrunden.
Därför gäller det nu för Europa att hålla skillnad på USA och Trump. Europa måste anstränga sig för att upprätthålla goda förbindelser till USA trots att landet nu leds av en man med en helt personlig och verklighetsfrämmande agenda.
Det kommer en tid när Trump inte längre sitter vid makten.
Den senaste svängen i långdansen tyder på att även krafter som står nära Trump har insett att han den här gången gick för långt. Europa kan dessutom ha bidragit till Trumps tvärvändning genom att uppbåda enighet, mod och styrka i planerade ekonomiska motåtgärder mot USA.
Allt det inger ett visst hopp.