Kenneth Myntti: Ett existentiellt hot kan få Sverige och Finland att återförenas

Den pågående förändringen i världspolitiken kan på sikt bidra till en återförening av Finland och Sverige. Bild: 123rf

Beslutsfattare tar aldrig längre steg än vad som anses nödvändigt för stunden. Men den nya världsordningen är faktiskt ett vägval för små länder.

Finland och Sverige står nu vid ett vägskäl där det gäller att bygga nya allianser, samarbeten och tankesätt.

Det säger den svenska historikern Dick Harrison i en intervju med Iltalehti. Han hänvisar till att båda länderna befinner sig i en helt ny situation.

Som en del av västvärlden har vi finländare och svenskar varit vana vid att sätta agendan. Vi har länge trott att andra länder så småningom kommer att anamma och anpassa sig till vår samhällsmodell.

Det gäller inte längre. Det har skett ett paradigmskifte i världspolitiken, ett skifte som innebär att det är supermakterna som bestämmer och att små länder måste anpassa sig.

Harrison menar att vi står inför en stor förändring. Han skulle inte bli förvånad om Finland och Sverige bestämmer sig för att bli en och samma nation under hans livstid.

I praktiken talar han om en återförening och återgång till den samhällsmodell som gällde före 1808–1809 års krig. Inget nytt under solen, alltså – en ogiltigförklaring av freden i Fredrikshamn vore mer en anpassning till nuläget.

Harrison menar att vi i dagsläget har stormakter bland oss som inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter, som vill utöka sina territorier och attackera grannländer. Som beter sig som Ryssland beter sig nu, och som Ryssland agerade på 1800-talet.

Men det är inget som gör honom speciellt dyster till sinnet. Även om världen just nu verkar mindre trygg än under tidigare decennier är den nuvarande perioden mycket säkrare än till exempel på 1700-talet eller mellan första och andra världskriget.

Historiskt sett har vår tid varit ett onormalt tillstånd. I historikerns ögon är det mer normalt att länder är i krig med varandra.

Å andra sidan är antalet allierade och avskräckningsmedel i dagsläget betydligt större än tidigare. Därför är det svårare för en fientligt sinnad makt att göra dåliga saker i vår del av världen.

Som historiker vet Dick Harrison också hur svårt det är att förutspå framtiden. Själv hade han inte för tio år sedan trott att Sverige och Finland skulle gå med i Nato.

Lika lite lyckades han förutspå Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. De omstörtande händelserna kom som blixtar från klar himmel.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, har rätt i att de flesta omvälvande samhällsförändringar är oväntade. Bild: Arkiv

Med allt detta sagt utesluter Harrison heller inte att en ny Kalmarunion eller ett starkare nordeuropeiskt EU kan se dagens ljus inom en avgränsad framtid. Ändå kommer många att säga att Harrison talar i nattmössan.

Medan en historiker har ett perspektiv som sträcker sig över många sekler lever de flesta människor, inklusive forskare och beslutsfattare, i nuet. Tanken om en nordisk union har förkastats varje gång den har förts på tal.

Det här beror på att beslutsfattare aldrig tar längre steg än vad som för stunden anses nödvändigt. I mitten av 1990-talet insåg både finländarna och svenskarna att de utan ett EU-medlemskap skulle missgynnas ekonomiskt.

På motsvarande sätt ledde det ryska anfallskriget i Ukraina till ett Natomedlemskap för både Finlands och Sveriges del. Samhällsförändringar kommer först då de uppfattas som absolut nödvändiga för att bevara det ekonomiska välståndet eller samhällsfreden.

Enligt den teorin kan den förändring som i dag uppfattas som utopistisk en dag bli verklighet, oberoende av den rådande politiska opinionen. Sveriges Natomedlemskap blev en överraskande markant brytning med den svenska neutralitetspolitiken med rötter i 1800-talet och som gällde under en stor del av 1900-talet.

En samhällsförändring sker inte över en natt som en följd av att en samhällsvetare som Gunnar Wetterberg radar upp en massa fördelar med en nordisk union. Förändringen sker först då de involverade parterna står inför ett existentiellt hot.

Då Magmaanalytikern och docenten i politisk historia Mikko Majander uppfattar att en fusion av Finland och Sverige varken är realistisk eller gynnsam för parternas relation bortser han från den enda aktiva och drivande faktorn i sammanhanget – det existentiella hotet. Ju starkare det yttre hotet är desto mindre framstår Finlands och Sveriges interna olikheter.

Det är i krislägen som nationer med liknande grundvärderingar söker skydd hos varandra. Att Sverige och Finland på senare år har närmat sig varandra såväl försvarspolitiskt som kulturellt kan sägas vara en första reaktion på ett existentiellt hot.

Ju större det yttre hotet blir, desto mer fördjupas vänskapen mellan allierade. Därför vet Dick Harrison vad han talar om då han beskriver den nya världsordningen som ett vägval för länder som Finland och Sverige.

Det är nu vi ska tänka i nya banor. Inte för att vi uttryckligen vill göra det, utan mer för att vi är tvungna till det för att kunna slå vakt om vårt välstånd och vår samhällsfred.

Länkar och bakgrund:

Iltalehti om den nya staten Sverige-Finland

ÖT:s och VBL:s artikel om Dick Harrisons tankar om en återförening mellan Finland och Sverige

ÖT:s och VBL:s intervju med Mikko Majander i frågan om en återförening mellan Finland och Sverige.