Kenneth Myntti: Brexit blev en nyttig näsbränna för populismen
Delegater på Nigel Farages högerpopulistiska Reform UK-partis kongress klär sig gärna i nationalistiska färger. Detta sker trots att partiets politiska projekt, brexit, inte har tjänat Storbritanniens intressen. Bild: Lehtikuva/Oli Scarff
Vår tid premierar politiska populister som blundar för verkligheten och sprider dimridåer i sin iver att vara sina väljare till lags. Samhället tar smällen.
Budskapet var välbekant då de norska valmyndigheterna förra veckan tillkännagav vilket parti som hade vunnit valet.
Det högerpopulistiska Fremskrittspartiet hade gjort ett kanonval. Partiet nästan fördubblade sitt resultat jämfört med senaste val och tog hem nästan 24 procent av rösterna.
Så har det låtit i de flesta europeiska länder de senaste åren. Högerpopulistiska och främlingsfientliga partier går från framgång till framgång, speciellt i de länder där de inte har behövt bära regeringsansvar.
Men hur har det gått för de länder där högerpopulismen fått grepp om samhällsutvecklingen? I den meningen är Storbritannien ett intressant fall.
Orsaken till att Storbritannien trädde ur EU i januari 2020 ska sökas i den folkomröstning som hölls fyra år tidigare. Här röstade en majoritet av britterna för brexit.
Orsakerna är mångfacetterade. Men som i många andra europeiska länder fanns också under ytan i Storbritannien ett folkligt missnöje med invandringen, globaliseringen och mångkulturalismen.
Många britter hade föreställt sig att det är EU:s och invandrarnas fel att infödda britter går arbetslösa, att fattigdomen och de sociala problemen ökar, att vården knäar och att yrkesfisket är olönsamt.
Brittiska toppolitiker insåg att det var lättare att samla sig kring folkviljan om ett EU-utträde än kring de olika partierna. Men enbart en gemensam identitet räcker inte långt när det gäller praktisk politik.
En fransk dokumentär, "Brexit – från eufori till ånger" på Yle Arenan, visar tydligt att utträdet från EU inte gav Storbritannien den framgång som populisterna hade utlovat.
Tvärtom har otaliga politiska vallöften brutits. Dokumentären tar avstamp i kuststaden Hastings som för åtta år sedan hade 40 verksamma fiskefartyg. De fem som finns kvar i dag hämtar in skrala fångster.
Yrkesfiskarna i Hastings röstade för brexit i hopp om att lönsamheten skulle återvända då väl de regionala vattenområdena skulle hamna under brittisk förvaltning.
Så hände aldrig.
I stället är det 1 700 stora trålare som fångar all fisk utanför Storbritanniens kust. De brittiska yrkesfiskarna var viktiga för politikerna i valet, men deras ekonomiska betydelse är mycket liten i Storbritanniens totala ekonomi.
Yrkesfisket vägde därför lätt i de handelspolitiska förhandlingar som var kopplade till brexit.
På motsvarande sätt visade sig också premiärminister Boris Johnsons löften om vården vara bara tomma ord. Johnson lovade att brexit skulle återföra 404 miljoner euro (350 miljoner pund) per vecka för brittisk social- och hälsovård.
Så hände aldrig.
Tvärtom är det brittiska vårdsystemet i dag i en djupare kris än någonsin. Infrastrukturen förfaller, det råder brist på både pengar och personal, och lönerna har stått stilla länge. Vissa sjukhus har upprättat livsmedelscentraler för sina anställda i och med att ledningen inser att lönen inte räcker till familjeförsörjningen.
Före brexit hade vården tillgång till invandrande vårdare från Spanien, Portugal, Italien och Frankrike. I och med EU-utträdet föll siffran från 1 000 per månad till cirka 90 per månad.
Populisterna lovade att EU-utträdet skulle stoppa invandringen till Storbritannien. I praktiken har det gått helt tvärtom – sedan 2021 har den mer än fördubblats från 300 000 till 700 000 personer per år.
Tidigare kom invandrarna främst från andra delar av Europa. I dag kommer de flesta från Asien och Afrika. Samtidigt har den politiska debatten mest handlat om de 30 000 personer som varje år tar sig in i landet utan tillstånd.
Populisternas största bluff var att Storbritannien skulle bli en global stormakt efter att ha lämnat EU. Landet skulle, tack vare sin nya självständighet, kunna handla fritt med sina gamla kolonier och resten av världen.
I praktiken har det visat sig att Storbritannien i dag är en för liten spelare för att någon ska vara intresserad. Och i den mån handelsavtal föds sker det alltid på den större och starkare partens villkor.
Många har genom åren förespråkat folkomröstningar som ett sätt att förverkliga demokratins grundidé om folkstyre. Brexit blev i det avseendet en nyttig näsbränna – och ett rejält skott i foten.
Folket vet inte alltid bäst. I dag är Storbritanniens ekonomiska och sociala kris betydligt djupare än den var så länge landet var med i EU.
Hela fyra olika premiärministrar har försökt förverkliga brexit på ett för Storbritannien fördelaktigt sätt – utan att lyckas. Ingen av dem hade egentligen en chans att lyckas med sin föresats.
Förklaringen är mycket enkel. Den tiden då ett enskilt land klarar sig helt på egen hand är för länge sedan förbi.
Det vet väl de flesta beslutsfattare, innerst inne. Men vår tid premierar politiska populister som blundar för verkligheten, sprider dimridåer och ger falska löften i sin iver att vara sina väljare till lags.
Fremskrittspartiet och partiledare Sylvi Listhaug lyckades nästa fördubbla sitt understöd i det norska valet förra söndagen. Därför blir Fremskrittspartiet nu det ledande oppositionspartiet i Norge. Bild: Lehtikuva/Cornelius Poppe
Det är skrämmande att uppemot en fjärdedel av alla röstberättigade i Norge sätter sin tillit till högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Till alla lycka fick den nuvarande regeringsbasen ett så pass bra stöd att den verkar kunna fortsätta styra landet.
Länkar och bakgrund