”Jag sover oftare på liggunderlag än i säng” – vildmarksguiden Fred om livet bland björnar och glaciärer

Jobbet som vildmarksguide har fört Fred Södergran till vildmarker runt om i världen. Bild: Cecilia Udd

Han fick sin första överlevnadsbok då han fyllde elva år. Den styrde in honom på ett yrkesval som fört honom till spännande vildmarker runt om i världen.

Affärsmän brukar räkna antal hotellnätter per år. Vildmarksguiden Fred Södergran pratar i stället om antalet fältnätter per år.

– Jag brukar ha 150–200 fältnätter. Jag sover mera på liggunderlag än i en säng.

Vildmarken har varit hans arbetsmiljö i tio år och jobbet som vildmarksguide och överlevnadsexpert har fört honom till ödemarker runt om i världen.

Naturen i Alaska påminner om naturen i norra Skandinavien men bergen är högre och vildmarken mera vidsträckt. Bild: Privat

Just nu leder han kurser i Alaska, där naturen och djurlivet påminner mycket om norra Skandinavien. Med den skillnaden att bergen är högre, vildmarken är mera vidsträckt och björnar är ett vanligare inslag i friluftslivet.

– I vissa områden i Alaska, speciellt nära bebyggelse, gäller det att vara försiktig. Björnar som bor nära människor är vana att hitta mat intill hus och lägerplatser och de kan bli närgångna. Björnar i vildmarken beter sig naturligt och drar sig undan människor.

Någon farosituation har Fred Södergran inte råkat ut för trots att han ofta stöter på björn på turerna i Alaska. Vildmarksguiderna har protokoll de följer för att minimera riskerna, som att aldrig slå läger på en viltstig.

– Vi förvarar mat och annat som kan lukta intressant, till exempel tandkräm och solkräm, hundra meter från tälten vi sover i. Björnar är nyfikna och lukten är deras starkaste sinne.

För att undvika att bli överraskad av björn sker matlagning en bra bit från sovplatsen. Det närmaste Fred Södergran varit en björn är tolv meter. Bild: Privat

Vid möten med björn finns tydliga instruktioner, beroende på om björnen är medveten eller omedveten om människorna.

– Handlar det om en medveten björn stannar vi. Vi går ihop som grupp, men rör oss varken framåt eller bakåt. Att vi beter oss som människor, pratar och gestikulerar, räcker i de flesta fall för att björnen ska avlägsna sig. Om björnen är fast i en terrängfälla kan vi behöva förflytta oss som grupp för att ge björnen fri lejd.

Alla som rör sig i vildmarken i Alaska bär ett bälte där det hänger en burk med pepparsprej.

– Den används som sista utväg ifall björnen skulle anfalla. Pepparsprej är säkrare att använda än vapen i en paniksituation.

Fred Södergran har varit intresserad av friluftsliv ända sedan barnsben. Bild: Privat

Södergran har aldrig behövt använda pepparsprej. Närmast han varit en björn var då en ung grizzlybjörn blev nyfiken på människornas läger.

– Jag var tolv meter från björnen. Det krävdes mycket oväsen, men det gick bra att schasa iväg den.

Grizzly är en underart till brunbjörn, nära besläktad med vår finska björn, men de amerikanska björnarna är ofta större och kraftigare. I Nordamerika finns också en annan björnart – svartbjörnen.

– Svartbjörnen är den mest nyfikna och den är mer benägen att komma i närkontakt med människor.

Gnistorna yr då Fred Södergran slår tändstålet mot flintastenen. En av gnistorna antänder fnösket, en bit förkolnat tyg, som börjar glöda. Bild: Cecilia Udd

Fred Södergran arbetar för National Outdoor Leadership School (NOLS), som har baser runt om i världen, bland annat i Palmer i södra Alaska. Organisationen ordnar vildmarkskurser och exkursioner i olika miljöer och med olika inriktning.

Södergran vistas tre, fyra dagar på basen och sedan 30 dagar ute i vildmarken tillsammans med kursdeltagare. Mat och förnödenheter flygs ut, men annars är de hänvisade till naturen.

Någon mobiltäckning finns inte – behöver gruppen kommunicera med omvärlden sker det via satellitkommunikation.

– Deltagarna ska öva sig att navigera med karta och kompass, och förstå GPS-användning.

Annan oumbärlig utrustning, utöver karta, kompass och kommunikationsutrustning, är ändamålsenliga kläder och första hjälpen-utrustning.

Små flygplan levererar mat och förnödenheter till dem som är ute i vildmarken. Bild: Privat

Första gången Södergran åkte till NOLS Alaska var för sju, åtta år sedan. Sedan dess har han varit där några månader så gott som varje år.

Jobbet är säsongsbetonat och koncentrerat till sommarmånaderna. Södergran leder också längre turer med havskajak.

– Vi paddlar i området där oljetankern Exxon Valdez körde på grund 1989. Vi ser fortfarande spåren av naturkatastrofen, men vi ser också naturens förmåga att återhämta sig.

Mängden utrustning varierar beroende på kurs. Här har Fred Södergran förberett sig för en överlevnadskurs han ska hålla i Kronoby. Bild: Cecilia Udd

Den som paddlar utanför Alaskas kust har ett ganska kraftigt tidvatten att ta hänsyn till. En stor del av utbildningen, både på land och till havs, är att göra riskbedömningar.

– En av de största farorna på land är att korsa floder. Du måste hitta ett ställe där du tar dig ner i vattnet och upp på andra sidan, du ska kunna bedöma hur djupt det är, hur strömt det är, hur bottnen är. Glaciärfloder är lömska för de är så grumliga.

Klimatförändringarna har gett upphov till nya risker att ta i beaktande.

– Mängden skogsbränder har ökat, liksom mängden åskoväder. Det förekommer dagliga åskoväder i Alaska, det är något som ökat avsevärt de senaste 5–10 åren.

Här får deltagarna öva på att balansera på löst underlag. Bild: Privat

Vid åska gäller de klassiska råden att undvika höga punkter och enskilda höga objekt, öppna fält och större vattendrag.

– När åskovädret är riktigt kraftigt och nära sprider vi ut oss med 10–12 meter mellan människorna för att minimera risken för flera skadade.

Smältande glaciärer är en risk på så sätt att hela bergsväggar kan rasa då stödet av isen försvunnit.

Fred Södergran

• Ålder: 40 år.
• Yrke: Vildmarksguide.
• Bor: Har sin adress i Korsnäs, men vistas i vildmarken en stor del av året. Är ibland hos flickvännen Sara i Nederländerna.

Tidigare arbetade Fred Södergran på NOLS Scandinavia, med bas i norra Sverige. Han var instruktör på vandringskurser, som innebar månadslånga turer i bergsområdet mellan Abisko och Narvik. En vandringskurs hade tolv deltagare och tre instruktörer.

– Deltagarnas kunskap varierade. Vi kunde ha deltagare som aldrig sovit i sovsäck, därför började vi med basfärdigheter som att klä sig rätt och använda friluftskök. I slutet av turerna kunde deltagarna sköta allt själva och klarade sig i naturen utan instruktör.

Gnid- och vrideld går snabbt då vildmarksguiden Fred Södergran demonstrerar. Han använder ett torrt vedträ av gran och en torr pinne. För att snabba upp vridprocessen har han en "pilbåge" med lös lina som han virat runt pinnen. Handtaget som han använder för att pressa ner pinnen är av färskt virke. Bild: Cecilia Udd

Pulvret som bildas då trä gnids mot trä glöder och kan användas för att tända en eld. Bild: Cecilia Udd

Södergran har också hunnit arbeta som fjälledare runt om i Norden och som vandringsguide i bergen på Gran Canaria. Han har varit på vildmarksturer i Mexiko, runt om i Europa – bland annat i Slovenien, Spanien, Bulgarien och Rumänien – samt i Sydafrika och Namibia.

Tillsammans med flickvännen Sara, som också är vildmarksguide, planerar han en guidning just i Sydafrika.

– Det krävs ganska mycket research innan man ger sig ut i en ny miljö. Du måste lära dig om giftiga och farliga djur och växter. Säkerhetsplanering är en viktig del av förberedelserna.

Även om jobbet fört honom till många ställen finns det miljöer kvar att utforska.

– Jag skulle gärna göra något djungelrelaterat, till exempel i Indonesien. Det är nästa på listan. I det här jobbet får du lära dig nya saker hela tiden. Du blir aldrig fullärd.

En vildmarksguide blir aldrig fullärd. Det krävs research varje gång du ska ut i en ny miljö, berättar Fred Södergran. Bild: Cecilia Udd

Fred Södergrans intresse för friluftsliv väcktes redan i barndomen. Han är uppvuxen i Korsnäs.

– Pappa jagade och som barn brukade jag följa med i jakten och sitta med kikaren. Senare tog jag jägarexamen och har vapenlicens.

Som barn gick han med i scouterna i Korsnäs där Peter Åbacka och farbror Sture Södergran var inspirerande handledare.

Han fick sin första överlevnadsbok då han fyllde 11 och den byggde på intresset och nyfikenheten för vildmarksliv. Han började bygga fällor och skydd och övernatta i naturen.

Till och med en höstdag i Finland kan solens strålar tända en eld på nolltid. Brännspeglarna koncentrerar strålarna till en punkt där Fred Södergran fäst en bit fnöske. Bild: Cecilia Udd

Brännglas är ett effektivt sätt att göra eld men det förutsätter solsken. Bild: Cecilia Udd

Fred Södergran utbildade sig till vildmarksguide på Outdoor Academy vid Kronoby folkhögskola åren 2014–16. Då och då hoppar han in som kursledare på utbildningen, bland annat håller han en överlevnadskurs nu i början av oktober.