Isabella Lindell: Jag hittade träningsglädjen genom att vara sämst på grupptimmarna

Det är mörkt i salen, lamporna blinkar och musiken pumpar. Dags att svinga käppen som om ingen ser. Bild: Isabella Lindell

Jag slutade jaga perfektion och tillät mig i stället att vara sämst i salen. Då blev träningen rolig.

Det är mörkt i träningssalen på gymmet. Lamporna blinkar i takt till musiken. Rött, grönt och blått lyser över ansiktena.

Det känns som att jag kommit in i en helt ny värld, att instruktören bara pratar finska förstärker känslan. Men jag har inget emot det, jag är ändå här för att pröva något nytt.

Två äldre damer och två kvinnor i min egen ålder är med på gruppträningen i dag. Jag ser på en av damerna, hon svingar sin käpp med sådan lätthet att jag misstänker att det här inte är hennes första träningspass.

Jag har aldrig varit någon stjärna på träning. Redan på gymnastiken i skolan kände jag mig hopplöst efter, den som alltid kom sist på tvåkilometerstestet och som gjorde allt för att slippa vara med. På gymnasiet vände det lite, när min gymnastiklärare visade att träning kan se ut nästan hur som helst, bara man gör sitt bästa och har roligt.

Ändå har jag hållit mig borta från grupptimmarna. Rädslan att vara sämst har varit för stark.

Men i höst hände något, jag vet inte riktigt vad. Plötsligt kändes det okej att vara just det: sämst. Så jag blev medlem i ett gym.

I går testade jag grupptimmen barre, en träningsform inspirerad av balett. I dag är det powerstick, med högt tempo och mycket rörlighet. En helt vanlig träkäpp är det enda redskapet. Man skulle kunna köra passet hemma med en golvmopp också, men då hade jag missat någon som ropar åt mig vad jag ska göra, och som påminner mig om att inte ge upp.

Vi svingar käppen över huvudet, ner framför kroppen, åt sidorna och bakåt. Samtidigt ska vi ta steg åt olika håll, ibland med, enligt mig, omänskligt många knäböj inslängt i koreografin.

Jag hinner knappt tänka innan jag märker att jag gått åt fel håll. Medan resten av gruppen går mot vänster går jag ensam åt höger. Instruktören märker det. Hon ler och ropar: ”Eller så tar man andra hållet!”.

Instruktören pausar ibland musiken för att rätta till våra rörelser så det inte uppstår skador. Det uppskattar jag. "I knäböjen ska du känna det i baken, inte i framlåren", förklarar hon.

Mitt i en låt signalerar hon åt mig att jag ska ha bredare axlar. Det tror jag i alla fall och jag försöker lyda. Nej, hon menade att jag behöver stå mer bredbent, förstår jag sedan på hennes handsignaler. Det finska språkbadet i den dunkande ljudmiljön känns nyttigt.

När vi går ner på alla fyra protesterar mina knän redan på vägen mot mattan. Det här går inte. I ett hörn av salen hittar jag en tjockare matta och släpar den till min plats. Nu ska vi göra benlyft, som en kissande hund, visar instruktören.

Det är tyngre än jag trodde. Jag klarar bara några repetitioner innan jag behöver pausa. Svettdroppar träffar mattan i takt med musiken. Jag räknar till tio innan jag tvingar mig igenom några lyft till. Vid det här laget har jag slutat jämföra mig med de andra. Att jag ligger efter i takten spelar ingen roll så länge jag överlever.

Efter passet går jag till omklädningsrummet. En av de äldre damerna konstaterar att hon "inte ens blev svettig i dag, men kanske duschar ändå". Jag ser på mig själv i spegeln, genomblöt och saltig av svett, som om ett regnmoln dragit in över mig.

Men efteråt känner jag mig pigg. Och glad. Trots, eller kanske tack vare, att jag troligen var sämst i salen.

I morgon blir det vilodag.