Handen på hjärtat: Varför måste inte kvinnor lära sig att skruva bilen?
Camilla Kronqvist är filosof. Bild: 123rf / Robert Seger
Jämställdhetskampen är snedvriden, anser en läsare. Om män ska börja göra mera hushållsarbete så borde väl kvinnor delta i flera så kallade manliga sysslor? Camilla Kronqvist svarar på hens fråga.
"Varför skrivs det så mycket om att mannen i familjen måste ta mera ansvar, hjälpa till mera i hemmet och så vidare. Varför behöver inte kvinnan lära sig att renovera huset, skruva bilen eller andra uppgifter som tydligen bara är "karajobb"? Vi strävar väl efter ett jämlikt samhälle? I så fall ska det fungera båda vägarna."
Camilla Kronqvist svarar:
Tack för din fråga! Senast jag svarade på en fråga om ansvars- och arbetsfördelningen mellan könen i hemmet var i juli i år. Då löd rubriken ”Hur ska vi få män att bära mera ansvar för hem och barn?” Den frågan utgick från ett kvinnligt perspektiv, medan du lyfter frågan om jämlikhet ur ett manligt perspektiv.
Det är bra att båda röster hörs. Annars kan det som den ena uppfattar som jämlikt stöta sig med den andras sinne för rättvisa. Jag undrar också om det har hänt här. I din fråga läser jag nämligen en oro om vad det feministiska kravet på jämlikhet bottnar i. Är kvinnor faktiskt ute efter ökad jämlikhet? Eller vill de främst att män ändrar sitt beteende?
Läs mera:
Men jag börjar där du slutar. Din lösning på hur vi ska fördela arbetsuppgifter mellan män och kvinnor i hemmet ger oss en chans att förverkliga jämlikhet på två plan.
Om vi börjar från noll och sätter alla hushållssysslor i en pott så behandlar vi båda parter lika om vi delar allt på hälften. Vi ger också båda lika möjligheter att utveckla sina förmågor. Båda gör lika ofta mat, städar lika mycket, fixar skötsel av hus och fordon i samma grad, tillbringar lika mycket tid med barnen och deras skoluppgifter, och så vidare.
Strävan efter jämlikhet handlar inte bara om att omförhandla maktpositioner. Den berör även vad vi behöver och måste göra för att återställa orättvisor som historiskt begåtts mot kvinnor som grupp, säger Camilla Kronqvist. Bild: Robert Seger / Moment
Det här kunde ses som en idealisk fördelning. Det är också i linje med den feministiska strävan att eventuella fördomsfulla föreställningar om vad som är passande för de olika könen inte ska begränsa individers möjlighet att utveckla olika förmågor.
Men att alltid dela alla uppgifter lika måste inte ses som rättvist i ett konkret fall. Om hon visar sig vara en hejare på att renovera, och han älskar att laga mat, kan det vara bättre, och roligare, att fördela de uppgifterna ojämnt mellan dem, och sedan försöka väga upp med andra uppgifter för att skapa en jämlik fördelning. Vi kan till och med tycka att det är orättvist om personligt tycke och fallenhet inte får spela någon roll i fördelningen.
Tänka jämlikt
- Vad frågar vi efter när vi undrar om en viss ansvarsfördelning är jämlik? Här har jag utgått från tre olika betydelser som ordet kan ha.
- Lika behandling.
- Lika möjligheter.
- Lika utfall.
- Jag har också pekat på hur de tre betydelserna kan hamna i konflikt. Om din och din motparts uppfattning om vad som är jämlikt verkar gå isär är det därför viktigt att klargöra vad ni menar. Det är lätt hänt att vi misstänker andra för att inte mena allvar när de enbart menar något annat än vi.
Hur är det då med den möjliga misstanken att kvinnor endast använder feministiska argument för att få män att göra mer än vad som är rättvist? Kan män missgynnas av det som feminismen ser som jämlikt?
Ja, det är inte bara möjligt, utan till och med sannolikt att vissa kvinnor utnyttjar den relativa maktposition som följt med den feministiska medvinden i samhällsdebatten för att driva egna intressen, för att få ett moraliskt övertag över män. Det här kan förstås drabba männen i deras närhet på ett ogynnsamt sätt.
Att alltid dela alla uppgifter lika måste inte ses som rättvist i ett konkret fall. Vi kan till och med tycka att det är orättvist om personligt tycke och fallenhet inte får spela någon roll, säger Camilla Kronqvist. Bild: 123rf
Att se den feministiska analysen och kravet på rättvisa som ett maktmedel i sin helhet slår däremot slint. I den mån feminismen vill motarbeta orättvisor handlar strävan efter jämlikhet inte bara om att omförhandla maktpositioner, det vill säga vem som kan och får göra vad. Den berör även vad vi behöver och måste göra för att återställa orättvisor som historiskt begåtts mot kvinnor som grupp.
Det feministiska kravet på jämlikhet startar alltså inte från noll, utan i insikten att utfallet av tidigare arbetsfördelningar mellan könen varit ojämnt. Där kvinnan, i ett påhittat exempel med stöd i forskning, sätter 12 timmar i veckan på omsorg om hem och barn, sätter mannen 8 timmar på skötsel om hem, barn, hus och fordon. För att nå ett jämnt utfall i arbetstid här, behöver inte båda göra samma saker i 10 timmar. Det räcker om mannen sätter mer tid på ansvaret för hem och barn och kvinnan mindre.
Det är här den feministiska slutsatsen om vad som är jämlikt kan överraska. Där jämlikhet i idealfallet verkade innebära att behandla alla lika oberoende av kön, verkar jämlikhet i det konkreta fallet kräva att vi gör en åtskillnad på basis av kön. Det här kan verka misstänkt men är varken orättvist eller motsägelsefullt. Vi måste bara förstå hur olika ordet jämlikt används i de två fallen.