"De frågade om jag har pratat med djävulen" – Ellie i Nykarleby har sökt transvård i fyra år

Tack vare goda vänner och stöd har Ellie Käldström klarat av den långa och utmanande väntan på transvård. Bild: Jonas Brunnström

Under de fyra år som Ellie Käldström har väntat på transvård har hon hanterat chockerande frågor, borttappade uppgifter och förvirrande väntetider. Hon vet inte ännu hur länge hon måste vänta.

När Ellie Käldström från Nykarleby var 17 år gammal påbörjade hon processen för att få transvård. I dag är hon 21 och har ännu inte fått den vård hon söker.

Redan när hon var sex år gammal tyckte hon att någonting kändes fel, även om hon inte förstod vad. När hon var elva visste hon vad det handlade om, och när hon var femton hittade hon ett ord för det: hon var trans.

Det var ändå ingen lätt sak att erkänna om sig själv.

Det var inte lätt för Ellie att erkänna vad som kändes fel. Det tog flera år innan hon vågade kalla sig själv trans. Bild: Jonas Brunnström

– I högstadiet kallades någonting "bög" om det var dåligt, men om det var riktigt dåligt så var det "trans". Om de ville säga att någon var riktigt dum i huvudet så sade de: "Fan, vad du är trans." Därför försökte jag glömma bort hela saken och låtsas som ingenting, säger Ellie.

Efter två år kunde hon inte fortsätta låtsas. Att hon mådde dåligt var tydligt för alla i hennes närhet.

– Min mamma sade att hon inte går och lägger sig förrän jag berättade vad som var fel. Då berättade jag att jag var transsexuell. Det ville jag inte vara, men det är jag.

Ellies familj och vänner tog nyheten väl, och hon kände sig accepterad. Vid det laget gick hon i gymnasiet, där stämningen var väldigt annorlunda än i högstadiet. Ingen sade emot när hon meddelade vad hennes nya namn och pronomen var.

– Jag har inte känt någonting annat än acceptans. Jag känner mig älskad och vet att jag är älskad. Jag har helt fantastiska vänner.

Problemen uppstod direkt

Ellie påbörjade processen för att få transvård när hon var sjutton år gammal, vilket betydde att hon hänvisades till ungdomstransvården. Komplikationerna började uppstå nästan direkt.

– Tanken är att man ska få en remiss från sin hemkommun till universitetssjukhuset HUS, där ens lämplighet för transvård bestäms. Efter det får man en ny tid där man påbörjar en utredning som borde ta ungefär ett år. Faktum är att det inte är så. Det finns fördröjningar, som i resten av vården, och långa köer.

Att få transvård i Finland:

• Transvården ordnas på universitetssjukhusen i Helsingfors och Tammerfors.
• Man behöver först en remiss från sin hemkommun för att kunna gå på det inledande mötet, där ens lämplighet för vården bedöms och man träffar den kontaktperson som vägleder utvärderingen.
• Efter mötet inleds utvärderingsperioden, som tar minst ett år.
• Perioden består av möten och utvärderingar med psykologer, psykiatriker och den egna kontaktpersonen.
• Det ska ta ungefär tre till sex månader mellan varje skede.
• För att kunna få transvård måste man bland annat ha ett stabilt psykiskt tillstånd, kunna kommunicera effektivt och ha en tillräcklig funktionsförmåga i vardagen.
• Efter utvärderingen, om man har godkänts, får man börja med hormonbehandling, som är en del av den könskorrigerande vården.

Ellie fick remiss från vårdcentralen i Nykarleby, och det tog ungefär ett halvår innan hon fick gå på det första mötet. Under väntetiden fick hon ungdomsmentalvård. Mötet skulle ske vid HUS i Esbo, men när tåget började närma sig fick Ellie ett meddelande.

– Mötet blev inställt. Det fick bli en shoppingdag i Esbo i stället. När jag fick en ny tid efter flera månader var jag redan 18 och borde egentligen ha blivit skickad till vuxentransvården, men det blev jag inte.

På hennes första riktiga möte med ungdomstransvården i Helsingfors deltog tre läkare och en översättare, eftersom ingen i personalen pratade svenska. Bemötandet som hon fick både förvånade och förvirrade Ellie.

– De frågade mig om jag har haft sex eller varit i ett förhållande. Sedan gick vi till ett separat rum, där läkaren frågade mig vad min favoritsexposition är. De frågade om jag har pratat med djävulen och om min favoritfärg är rosa. Jag kunde inte förstå vad det hade med någonting att göra.

Efter samtalet rekommenderade läkaren att Ellie skulle få psykoterapi, eftersom hon inte ville ha sex. Enligt Ellie verkade det som att läkaren ansåg att sex var viktigt och att det var där som problemet låg.

– De fick det att låta som att psykoterapin kunde få mig att tänka om.

För att FPA skulle täcka psykoterapin behövde hon ha genomgått tre månader av mentalvård. Läkaren påstod att de sex månader som hon redan hade fått inte räknades.

– Mentalvården är självklart viktig och det är bra att få reflektera, men det kändes som slöseri med resurser när jag redan hade varit där och mådde bra.

Tillbaka till början

När Ellie var färdig med de tre extra månaderna av mentalvården fick hon veta att allt hade räknats, till och med halvåret av vård som hon redan hade fått. Hon tillbringade alltså tre gånger mer tid på mentalvård än hon hade behövt.

Efter vården skickade hon mejl till läkaren som var hennes kontaktperson, men fick inget svar. Hon skickade meddelanden på både svenska och engelska. Hon skickade även till HUS, men fick inte heller något svar därifrån.

– Jag fick slutligen ett telefonnummer till HUS från en annan transperson. Hon som svarade i telefonen förstod inte varför jag hade fått psykoterapi och tyckte inte att jag hade behövt göra det, eftersom målet med det är att ändra beteenden.

Att bli ifrågasatt är någonting som Ellie är van vid. Ibland har hon behövt försvara och debattera faktumet att hon är en transperson. Bild: Jonas Brunnström

Hon fick även veta att hennes kontaktperson inte jobbade vid sjukhuset längre. Då försökte de som hon pratade med hitta någon som visste mer om hennes behandling. Då kom i stället en krossande nyhet.

– Hon var gråtfärdig när hon ringde tillbaka. Hon berättade för mig att de hade tappat bort mitt fall helt och hållet.

Ellie var alltså tvungen att börja om från början. Detta var ett och ett halvt år efter att hon hade påbörjat processen.

– Ingen visste vad som hade hänt och jag blev tvungen att trösta personen som jag pratade med. Det kändes lite fel, även om det var bra att hon brydde sig, eftersom hon grät över någonting som de hade gjort mot mig.

Ellie fick alltså begära en ny remiss från vårdcentralen. Hon bad dem att följa anvisningarna noga, eftersom HUS hade väldigt specifika regler om hur en godtagbar remiss ska se ut.

– Jag fick övertyga dem om att jag inte behövde åka dit för remissen, särskilt eftersom jag redan hade varit där första gången.

Remissen blev nekad en månad efter att den skickades. Den följde inte anvisningarna. Ellie fick personligen ett brev med detaljer om hur man skulle skriva remissen, som hon fick ge vidare till vårdcentralen. Det andra försöket blev godkänt, och Ellie fick en ny mötestid till HUS.

– Jag fick en kontaktperson som faktiskt pratade svenska, vilket gjorde mig jätteglad. Vi hade samma inledande samtal om min lämplighet för transvård, och de bestämde att jag fick fortsätta. Det skulle ta tre månader mellan varje steg, sammanlagt ett år.

I verkligheten har det tagit upp till nio månader mellan varje steg. Stegen består främst av utvärderande besök hos psykiatriker och psykologer. Eftersom Ellie redan hade fått nio månader mentalvård och nio månader psykoterapi fick hon skippa ett av stegen.

– Alla experter som jag har pratat med har sagt samma sak, att jag är transsexuell och att det som jag egentligen behöver är transvård.

Otydlighet och brist på kontakt

Ellie har flera gånger försökt ta kontakt med transvården och kontaktpersonen när väntetiden har överskridit sex månader, för att få veta när hon får genomföra nästa steg. Det har inte varit lätt att få svar.

– Jag har ringt flera gånger och pappa har ringt flera dagar i rad för att få veta när jag har nästa tid. En gång ringde jag till transvårdens nummer, och de lade på direkt när de hörde att jag pratade svenska. Då fick jag ringa på nytt på engelska i stället.

Hennes nästa besök borde vara hennes sista innan hon kan påbörja hormonbehandlingen. Hon vet inte när besöket blir, och i september är det nio månader sedan förra steget i utvärderingen.

Ellie har varit i kontakt med välfärdsområdet och patientombudsmannen i Helsingfors angående hennes bemötande och väntan på vård.

– Jag har inte fått något svar från ombudsmannen ännu, men det är ju sommar. Välfärdsområdet har sagt att ärendet ska vidare till regionförvaltningsverket om det inte kommer någonstans med ombudsmannen.

Hon känner även andra transpersoner som har fått vänta länge på vård. Hon är oroad över hur processen kan påverka andra.

– Jag har fått nytta av mentalvården, men jag vet att flera har fått sämre vård och mått dåligt på grund av det. Vid vuxenmentalvården sade de "tänk om du ångrar dig" om och om igen till mig.

Ellie har inga negativa känslor mot dem som jobbar med hennes fall. Hon anser att det är ett fel på systemet, inte människorna. Bild: Jonas Brunnström

Enligt Ellie finns det ingen chans att hon skulle ångra sig, och även om hon gjorde det skulle det vara okej.

– Det är min kropp, och det här är någonting som jag känner att jag måste göra. Jag visste redan när jag var sex år gammal att någonting var fel. Jag kommer inte att ångra mig, för att jag har försökt hitta mig själv.

Någonting som Ellie vill göra tydligt är att hon inte vill döma någon av läkarna eller psykologerna.

– Det finns fem som arbetar vid kliniken och tusen personer i kö. De är säkert helt sönderarbetade. Det är inte bara transvården som det är fel på, det finns samma problem i hela vården. För liten budget, för lite folk. Eftersom det är så ovanligt att vara transsexuell finns det även en brist på utbildning om ämnet.

Hur processen påverkar välmåendet

Ellies välmående har påverkats av den långa väntetiden och det som har hänt under den. Både stödet från familj och vänner, samt studierna inom grafisk design, har hjälpt henne.

– Grafisk design har räddat mitt liv. Jag har kunnat fokusera på studierna och inte behöva tänka på allting annat. Det är vanligt att transpersoner hittar någonting att fokusera på för att kunna komma undan den där grundläggande känslan av att något är fel.

Även om hon är oroad över framtiden och vårdsystemet känner hon att det är onödigt att förbereda sig för det värsta.

– Det är så lätt att vara cynisk, men vad har det för nytta? Systemet kanske inte ligger på ett bra ställe just nu, men det kommer att bli bättre. Även om det kanske hinner bli sämre ännu.

Hoppet för framtiden finns alltså kvar, fastän det är tydligt att mycket borde förbättras.

– Att utredningen ska ta ett år är en bra tanke, men fyra år börjar kännas respektlöst. Var är självbestämmanderätten över min egen kropp?

Sofia Svartsjö, verksamhetsområdesdirektör för social- och hälsovårdscentralerna inom Österbottens välfärdsområde, är inte säker på statistiken gällande transvården i välfärdsområdet.

– Det är svårt att få fram siffror i vårt område gällande omfattningen av verksamheten eller väntetider. Det gäller ofta konfidentiella samtal som inte heller registreras på något specifikt sätt. De som vet mer är på nationell nivå.

– Ungdomar vet mer om det här och vilka möjligheter som finns i dag, så jag kan tänka mig att mängden som söker vård har ökat, säger hon.

Vi har också sökt HUS för en kommentar kring hur transvården fungerar.