Cassandra donerade stamceller till en okänd kvinna – "Jag var hennes sista chans"

Cassandra Lindholm säger att det är svårt att sätta ord på vad hon varit med om. – Det här handlar inte om att plåstra om ett knä utan det handlar om liv och död. Min donation var den sista möjligheten för kvinnan. Bild: Monica Ahlroth

Ett infall under en studentfest, och ett år senare har Cassandra Lindholm i Vasa kanske gett en okänd kvinna livet tillbaka. Kvinnan kämpar nu mot sin sjukdom med Cassandras DNA i blodet.

Allt fick sin början för ganska exakt ett år sedan. Det var Pampas nationaldag och Cassandra Lindholm, som studerar till speciallärare, var på torget. Det var också Project liv.

– De informerade om Stamcellsregistret, och jag tänkte att varför inte. Så jag anmälde mig några dagar senare.

Hon topsade sig i munnen och skickade in sina prover i april. Och sedan tänkte Cassandra inte så mycket mer på det.

I augusti hörde Stamcellsregistret av sig.

– De sa att de möjligen har en matchning. För att vara säkra behövde jag ta fler prover.

Då tänkte hon ännu att chansen var ganska liten att just hon av alla människor i hela registret skulle matcha bäst.

Så gick det några månader igen.

I november hörde Stamcellsregistret av sig. Det visade sig att Cassandra matchade med den sjuka personen.

– Jag vet inget mer än att det är en vuxen kvinna. Jag vet inte hur gammal hon är, i vilket land hon bor eller vilken sjukdom hon har. Det jag vet är att hon har en livshotande sjukdom och att hon bara kan överleva genom att få en stamcellsdonation. Och det råkade sig så att just jag passade som donator, säger Cassandra.

I januari åkte hon ner till Helsingfors, och man gjorde en omfattande hälsoundersökning.

– De måste säkerställa att jag var frisk. De skannade hela mig.

Under besöket pratade läkaren med Cassandra om vad som väntade och frågade om hon verkligen ville genomgå donationen. Hon hade fått hoppa av, trots att hon fanns med i registret. Men i så fall borde hon göra det snabbt eftersom den sjuka kvinnan behövde få en donation snarast möjligt.

Men Cassandra tvekade aldrig.

– Det här handlar om liv och död. Jag hade chansen att få rädda en människas liv. Det är klart jag ville göra vad jag kunde.

23-åringen berättar lugnt om hela processen. Det märks att hon funderat igenom saken ordentligt, trots att hennes anmälan till registret var ett infall under Pampas nationaldag.

Hon säger att familjemedlemmar var oroliga för hur hon skulle må och vad donationen skulle göra med hennes kropp. Men nu när allt är över kan hon konstatera att hennes del var väldigt liten.

– Donationsprocessen tog en vecka av mitt liv. Det är ingenting när det handlar om att ge en annan människa en chans att överleva.

Cassandra Lindholm kan en dålig dag tänka att hur som helst har hon gett en annan människa chansen att få leva vidare. Det har gett henne nya perspektiv på livet. Bild: Monica Ahlroth

I början av februari åkte Cassandra ner till Helsingfors. Hon säger att hon kände sig omhändertagen. Det enda hon nu i efterhand kan tycka att var märkligt var att ingen vid informationen på Cancercentrum pratade svenska.

– Jag var ju ändå en frisk människa som var där för att donera stamceller. Hur ska det då inte vara att inte få prata sitt modersmål när man är svårt sjuk?

Läkarna och sjukskötarna som hade hand om henne var ändå måna om att hälsa och säga några ord på svenska för att Cassandra skulle känna sig väl mottagen.

Hon säger också att hon fått ett fint stöd av Project liv under hela processen.

I fyra dagar före donationen fick hon tillväxtfaktorinjektioner på sjukhuset i Helsingfors.

– Jag fick två sprutor i magen varje dag för att mina stamceller skulle växa till sig och förflyttas ut i blodomloppet.

Injektionerna gav biverkningar och under dagarna som följde kände hon av ryggvärk, huvudvärk och trötthet.

– Ryggvärken var värst. Jag har aldrig känt något liknande. Men jag fick rejäla doser värkmedicin, jag fick all hjälp jag behövde, och de kontrollerade noga hur jag mådde.

Hon säger också att det finns donatorer som inte får några biverkningar alls.

Stamcellsregistret

• Du kan gå med i Stamcellsregistret om du är 18–35 år och frisk. När du ansluter dig undersöks och sparas uppgifter om din vävnadstyp i registret. Bland registrets medlemmar letar man efter den till sin vävnadstyp lämpligaste donatorn för patienten.
• Att gå med i registret innebär alltså ännu inte att du får donera stamceller.
  Stamceller kan doneras på två sätt: från blodomloppet eller från benmärgen. Det är säkert att donera stamceller.
• Stamcellsdonatorn får inte betalt, men alla kostnader i samband med processen ersätts.
• Källa: Röda korset

Dagarna på hotellet tillbringade hon med att titta på tv och prata i telefonen.

Så kom torsdagen den 6 februari, samma dag som många av landets abiturienter firade penkis.

Cassandra var på sjukhuset på morgonen. Hon fick medicin som skulle få hennes blodkärl att slappna av och både kalcium och kalium. Kanyler stacks in i båda armarna och hon blev kopplad till en maskin.

– Blodet gick ut ur min vänstra arm och in i maskinen. Den tömde blodet på stamceller, och sedan rann blodet ut ur maskinen och in i min högra arm. Det var alltså mitt eget blod som gick runt, runt. Jag fick medicin för att blodet inte skulle koagulera.

I sex timmar satt hon där. Hon fick hjälp med att äta och klicka fram nya poddar och musik och filmer på Youtube.

Efter donationen skulle vårdpersonalen undersöka hur mycket stamceller de fått från Cassandra.

– En läkare ringde och sa att de ännu inte hade tillräckligt. Jag var tvungen att göra om allt igen på fredagen.

Hon fick nya injektioner i magen, och på fredag morgon satte hon sig vid maskinen igen. Den här gången behövde hon ändå inte sitta lika länge.

– Det räckte med fyra timmar. När allt var över var också ryggvärken över. Däremot var jag både dåsig och trött.

Samma dag tog hon ändå en taxi till tågstationen och tåget hem till Vasa.

– Allt gick bra, men när jag skulle ha ner min väska från hyllan bad jag en man om hjälp.

När hon var 19 år flyttade Cassandra Lindholm från åländska Saltvik till Vasa. Bild: Monica Ahlroth

Nästa dag, en lördag, var hon på lärarseminarium i Övningsskolan.

– På grund av att jag genomgått donationen ansåg de att jag hade för mycket frånvaro från skolan. Jag var med så mycket jag kunde, men en vecka innan donationen kunde jag inte vara i skolan alls. Jag ville inte på något sätt riskera att bli sjuk när hon som skulle få mina stamceller redan påbörjat sin behandling för att ta emot dem.

– När jag var i Helsingfors kunde jag förstås inte heller vara på plats i skolan. Det fanns ingen vilja att ordna föreläsningar så att jag kunde följa med på distans, och mina kompisar fick inte tillåtelse att sända via Zoom. Och inte kunde jag få igenom kursen genom att göra andra uppgifter.

Det är också en sak hon i efterhand är kritisk mot. Att donera stamceller räddar liv. Det tar inte mycket tid av donatorn, men det är ändå en uppoffring man gör. Man kan tycka att de som finns runt omkring kunde göra sin del för att underlätta.

Stamcellsregistret ersätter kostnader för resor, mat och hotell. De ersätter också förlorad arbetsinkomst.

– Det enda man måste göra är att vara på rätt plats i rätt tid.

Men vad gäller studerande kan registret inte göra så mycket åt regler om närvaro.

Under helgen sov Cassandra 26 timmar, förutom timmarna hon måste sitta av seminariet.

– Jag var trött på ett sätt jag aldrig varit förut. Men nu har veckorna gått, och en månad efter donationen var mina värden lika bra som innan jag påbörjade processen.

För Cassandra är livet som vanligt igen och hon gör allt det hon gjorde innan. Men för den kvinna som fick hennes stamceller är kampen på inget sätt över.

– För henne gäller det nu att kroppen tar emot donationen och bygger upp immunförsvaret igen.

De som får stamcellsdonationer är ofta leukemipatienter. Donationerna är till 80 procent bloddonationer och bara 20 procent går via ryggmärgen. De donationer som ges från ryggmärgen doneras ofta till sjuka barn.

Stamcellsregistret kommer inte att avslöja fler detaljer om den sjuka kvinnan för Cassandra. De har ändå erbjudit henne att hon får skriva ett brev anonymt som de kommer att leverera till kvinnan. Cassandra har tänkt göra det före sommaren för att chansen ska vara större att brevet faktiskt når fram till kvinnan.

Vad vill du skriva till henne?

– Jag vill tacka henne för att jag fått göra det här, att jag fick chansen att rädda hennes liv. Jag vill förstås veta mer om henne, men det är helt upp till henne om hon vill svara. Jag vet ju att hon ännu är svårt sjuk och kanske inte orkar skriva. Men jag vill att hon ska veta att jag hejar på henne.

Den okända kvinnan har nu samma blod-DNA som Cassandra, vilket är lite svårt att greppa.

– Livet har alltid varit viktigt för mig, men nu känns det som att mitt liv fått en ännu större mening. Jag har alltid vetat vad jag vill göra, men att jag en dag skulle få chansen att rädda livet på en annan människa kunde jag aldrig tro.

– Under dagarna på Cancercentrum såg jag många svårt sjuka människor, och jag är så tacksam över att jag är frisk men fick möjlighet att hjälpa någon sjuk. En bonus av hela donationsprocessen är dessutom att jag blivit besiktigad och faktiskt vet att jag är frisk. För tillfället ligger ingen lömsk sjukdom latent i min kropp.

Hon vet att hälsan är inget att ta för givet. Men hon har åtminstone gjort allt hon kan för att den svårt sjuka kvinnan någonstans i världen ska få en chans att överleva.

Snart är Cassandra Lindholm färdig speciallärare. Vad som händer sen vet hon ännu inte. Bild: Monica Ahlroth

Hon hoppas med sin berättelse att fler ska anmäla sig till Stamcellsregistret. Det har också redan skett. Kompisar och familjemedlemmar har redan anslutit sig.

Väldigt få i registret får chansen att donera stamceller, men blir det så är det på inget sätt obehagligt, säger Cassandra. Det tog en vecka av hennes liv, gav lite ryggvärk och trötthet. Men i dag känner hon inga sviter av processen.

För att inte riskera att bli sjuk innan donationen höll hon sig isolerad under januari; hon deltog inte i fester och umgicks inte med andra.

– Det var helt frivilligt, men det kändes inte som en uppoffring. Jag måste bara hoppa över lite fester medan en annan människa kämpade för sitt liv.

Stamcellsregistret hoppas att fler män anmäler sig, de flesta är kvinnor.

– Veckan när jag var där såg jag en kille som också var på plats för att donera.

Och hon uppmanar andra i hennes egen ålder att gå med.

– Man måste vara under 35 år när man anmäler sig, men sedan är man kvar i registret tills man är 56. Jag tror att okunskap gör att fler inte är med. Man känner till blodgivning, men det här vet man inte så mycket om.

Man är inte tvungen att donera utan har möjlighet att hoppa av, men i så fall behöver man göra det i god tid för att en eventuell mottagare ska hitta en ny donator. En donation är alltid sista utvägen för en svårt sjuk människa.

Cassandra Lindholm

• 23 år. Kommer från Saltvik på Åland.
• Flyttade till Vasa hösten 2020 för att studera på Åbo Akademi. Hon studerar till speciallärare och studiehandledare. Hon har också läst utbildningsledarskap och får rektorsbehörighet.
• Skriver avhandlingen som bäst och blir klar till sommaren. Trivs i Österbotten och stannar gärna kvar i Vasa. Just nu bor hon i Vöråstan.
• På fritiden umgås hon gärna med sina vänner och promenerar.

Matchningen kom snabbt för Cassandra, bara några månader efter att hon anmält sig till registret. Det brukar inte gå så snabbt.

Nu, ett år senare, är hon lite omtumlad över vad hon varit med om.

– Jag är i efterhand stolt över att jag vågade. Jag är nog modigare än jag tror!

Hon tänker tillbaka på 19-åringen som flyttade från Åland till Vasa för drygt fyra år sedan. Det var en stor omställning att bo långt borta från allt som är bekant.

– Visst var jag nervös nu också, inför donationen, framför allt för språkbarriären och hur kroppen skulle reagera. Men jag var också förväntansfull. Det är ju fantastiskt att få chansen att hjälpa en annan människa.

Hon känner att hon har gjort en personlig utveckling under åren i Vasa. Bara att flytta från lilla Saltvik var stort, och hon har fått många, många vänner som blivit som hennes familj när hennes egen bor långt borta. När pandemin väl blåst över blev hon aktiv i studentlivet och i Åskan, en studentförening för ålänningar och åbolänningar i stan.

– Pandemin gjorde nog att vi efteråt tog vara på studielivet extra mycket.

Hon studerar på Åbo Akademi och blir speciallärare i vår. Hon får också rektorsbehörighet.

Först ska hon ha klart sin avhandling; den handlar om särbegåvade elever. Sedan ska hon börja söka jobb. Hon stannar gärna kvar i Vasa, säger hon. Tiden får utvisa vad framtiden erbjuder.

Men att donera stamceller gör Cassandra Lindholm gärna fler gånger.

– Absolut, jag skulle lätt göra om det.

Todde Friberg studerar i dag till tradenom på Novia i Vasa. Arkivbild. Bild: Jonas Brunnström

LÄS MERA: Todde Friberg var bara fem år när han insjuknade i leukemi. Tack vare en okänd tysk mans donation överlevde Todde.

Vår reporter Johanna Sandqvist träffade Todde i höstas. Läs reportaget här.