Anna Sourander: Skyll inte på Bianca Ingrosso

Det som gör smalhetsen så extremt farlig för generation Z:s flickor är sociala medier och algoritmerna som blixtsnabbt plockar upp vad en scrollande ung flicka stannar vid. Bild: 123rf.com

Smalhetsen är tillbaka värre än någonsin. Orsaken är algoritmer som inte ger flickor någon paus från synliga ryggrader och tips på hur man stillar hunger utan mat.

Hur tjock får man bli? Så lydde en rubrik i Veckorevyn under 1990-talet. Den aktuella tidningen och flera andra med rubriker som antyder ungefär samma sak flimrar förbi i rutan när den klassiska tjejtidningen Veckorevyns redaktör Irena Pozar intervjuas i SVT-dokumentären "Smalast vinner".

Dokumentären har fått mycket uppmärksamhet i Sverige. Den beskriver smalhetsidealet som återigen är på tapeten.

För några år sedan skedde en seriös trendsväng när tv-stjärnorna Kardashians lyckades få världen att gilla stora rumpor och mjuka kurvor. Ungefär samtidigt växte kroppspositivismen till en megatrend. Men nu är alltså smalhetsen tillbaka.

Pro-ana-kulturen, det vill säga en subkultur som förhärligar ätstörningen anorexi, är större än någonsin. Kändisar visar upp sina nedbantade kroppar, varav en del för länge sedan gått över gränsen för vad som är hälsosamt. Sociala medier svämmar över av bilder på mer eller mindre kända influencers som visar sin kropp i vinklar som framhäver ryggrad, revben och kotor.

Som ett resultat har ätstörningarna bland riktigt unga, främst flickor i åldern 10–14 år, ökat.

"Smalast vinner" försöker hitta orsakerna till dagens smalhets. Dokumentären lyfter fram influencers, som följs av miljontals människor, varav många är unga flickor, som en stor del av problematiken. Men är det faktiskt så enkelt?

Uppfattningen att kvinnokroppen har ett större värde ju mindre den är har funnits hur länge som helst, vilket 1990-talsrubriken i Veckorevyn är ett bevis på. Size zero präglar allt från modevärlden till filmindustri och i förlängningen vanliga kvinnors vardag.

Självklart borrar värderingen in sig i flickors medvetande ungefär så fort deras hjärnor är så utvecklade att de kan läsa av omgivningen. "Den bästa känslan i hela världen är när jag känner mig fin, snygg och känner att folk kollar. Jag älskar det. Det är vad man strävar efter hela jävla tiden", säger 17-åringen med ätstörningar i dokumentären "Smalast vinner".

Det som gör smalhetsen så extremt farlig för generation Z:s flickor är sociala medier och algoritmerna som blixtsnabbt plockar upp vad en scrollande ung flicka stannar vid. Innan någon hinner blinka svämmar hennes flöde över av pinnsmala kroppar, tips på hur hon kan stilla hungern utan att äta, utmaningar där man tillsammans hetsar mot viktras och mycket annat som bekräftar hennes uppfattning om att smal är lika med framgång.

Visst har influencers ett visst ansvar för vad de publicerar, men samtidigt är de också offer för den etablerade hyllningen av size zero. För dem har utseendet blivit en inbyggd valuta som de tjänar pengar på. Hur många miljoner på banken hade Bianca Ingrosso haft om inte majoriteten av bilderna på hennes Instagram visade hennes lättklädda kropp och välsminkade ansikte? Men det är inte deras fel att det går att tjäna stora pengar på ett kvinnoutseende som samhället definierat.

Däremot kan man hoppas att fler influencers skulle ha tillräckligt med civilkurage för att stå upp för sundare ideal. I dokumentären får tittarna veta att elva influencers blivit tillfrågade att vara med, men samtliga har valt att tacka nej.

Men att bara säga åt de unga flickorna i riskzonen för ätstörningar att blockera smala influencers och tillbringa mindre tid på telefonen fungerar inte.

Framför allt behöver flickorna verktyg för att hantera dagens algoritmbaserade verklighet. De behöver också bästa möjliga förutsättningar för att bygga en stark integritet och självbild.

Dagens digitaliserade värld ställer kanske större krav på föräldraskapet än någonsin tidigare. Den ställer också nya krav på skolan, ungdomspsykiatrin och många andra barnfostrande instanser. Enligt det gamla talesättet krävs det en hel by för att uppfostra ett barn. Det gäller i allra högsta grad 2025.

Länkar och bakgrund:

SVT-dokumentären "Smalast vinner"

Statistik från CEDI (Centre for Eating Disorders Innovation)