Anna Sourander: Ska hunden få följa med överallt?
För ett par år sedan blev det tillåtet att ta med djuren till butiker och kiosker, förutsatt att de som driver verksamheten tillåter det. Bild: 123rf.com
Hundens nya roll i hemmet syns också i de offentliga rummen.
Får man ta hunden med sig in i himlen, frågade den ikoniska musikern Hasse Andersson redan på 1980-talet. Något entydigt svar på frågan kommer han knappast någonsin att få, men symboliken i sångtexten till "Änglahund" är det allt fler som funderar på.
Att hunden fått en annan ställning i hemmen syns också i de offentliga rummen. Undantaget har förstås hela tiden varit ledar- och assistanshundar, som enligt diskrimineringslagstiftningen normalt har tillträde till de allra flesta platserna.
Redan i tio års tid har det i princip varit tillåtet att ta med djur på restauranger. I dag välkomnar flera caféer och restauranger sina kunders fyrfotade vänner – i praktiken oftast hundar. För ett par år sedan blev det också tillåtet att ta med djuren till butiker och kiosker, förutsatt att de som driver verksamheten tillåter det. Många arbetsplatser, hotell och olika typer av evenemang tillåter också hundar.
Helt oproblematisk är utvecklingen inte, vilket utveckling överlag sällan är. Precis som med många andra fenomen i samhället är även diskussionen om hundarnas vara eller icke-vara i offentliga rum polariserad. På ena sidan står de som ogillar de håriga, ibland oberäkneliga djuren. På den andra sidan finns ägarna, som inte kan förstå hur någon kan ogilla deras pälskling. Tyvärr är den sansade skaran däremellan alldeles för liten.
Nyligen hade Yles radioprogram Slaget efter tolv ett inslag med rubriken "Måste hunden följa med överallt?". Deltagarna var rörande överens i en sak: Det är mycket känslor förknippat med diskussionen om hundars närvaro.
Men måste hunden då följa med överallt? Vem ska ha företräde till de offentliga rummen – hundägaren eller den som helst vill slippa hundar?
Lagstiftningen har öppnat upp för hundar på nya ställen i samhället. Den största utmaningen med utvecklingen är att hitta en balans med tanke på pälsallergiker. Samtidigt är det lätt att just den aspekten får för stort utrymme, eftersom det är enkelt att hänvisa till medicinska orsaker.
Ungefär femton procent av finländarna får allergiska besvär av pälsdjur, enligt Allergi-, hud- och astmaförbundet. I de flesta fall handlar det om lindriga besvär, men en del får astmaliknande symptom.
Det är inte omöjligt att vara både hundägare och pälsallergiker, vilket en av diskussionsdeltagarna i det aktuella avsnittet av Slaget efter tolv är. Det finns både medicin och behandling mot pälsallergi. Studier visar dessutom att barn som växer upp med husdjur löper mindre risk att utveckla allergi än barn som växer upp i djurfria hem.
Med det sagt finns det givetvis också fall där medicinering inte är möjligt.
Men när allergi används som motivering till att slippa hundars närvaro borde man också använda samma frågeställning för andra allergiframkallande faktorer, för att få rimlighet i resonemanget. Mer än tio procent av finländarna lider av sensorisk hyperreaktivitet, en form av doftöverkänslighet. Borde detta uppmärksammas i butiker, biosalonger och andra offentliga rum?
Att hundarnas närvaro i offentliga rum har ökat beror på att de blivit en allt vanligare del av människors vardag. I dag finns det omkring 800 000 hundar i Finland, och antalet ökar. Synen på hundar – och djur generellt – förändras. Allt fler ser hunden som en familjemedlem, och allt färre hundar tillbringar sina dagar fastkedjade på bakgården.
Den förändrade synen på hunden har gjort att dess användningsområden har mångdubblats. I dag används hundar inte bara till jakt eller i räddnings-, tull- och polisarbete. De utbildas också för att assistera människor med sjukdomar och funktionsnedsättningar, bidra till välbefinnande inom äldrevården och användas i terapifunktioner. Denna utveckling hade knappast varit möjlig utan ett mer empatiskt förhållningssätt till hunden.
Samtidigt ställer hundens ökade närvaro i samhället krav på hundägarna. Det borde vara självklart att en hund som vistas i offentliga rum också fått den utbildning som krävs för att den ska klara av det utan att störa omgivningen.
Finlands Djurskyddsförbund har uttryckt sin oro över det ökande antalet hundattacker i landet. Ökningen hänger troligen ihop med det ökande antalet hundar, men också här har hundägaren ett ansvar att utbilda sin hund och försäkra sig om att den inte är ett hot.
Hundens plats i samhället får aldrig gå före människors hälsa – men innan hundarnas närvaro avfärdas som omöjlig eller icke-önskvärd lönar det sig att också väga in fördelarna med dem.