Anna Sourander: Osvenskt att kasta barn i fängelse – har Ulf Kristersson glömt vad gängvåldet handlar om?
Det är ingen lätt uppgift som landat på statsminister Ulf Kristerssons (M) och hans regerings bord. Gängvåldet tog den svenska polisen och hela samhället på sängen. Bild: Henrik Montgomery
Gängen kommer alltid att försöka rekrytera under straffålder. Att fängsla 13-åringar ändrar inte på det. Ändå är det vad svenska politiker vill göra.
Cellen är ungefär åtta kvadratmeter stor. Där finns en säng, ett skrivbord och en toalett i rostfritt stål. Utanför fönstret syns höga stängsel med rullar av taggtråd. Rosersberg är ett av åtta fängelser i Sverige som från och med nästa sommar ska ta över vården av barn under 18 år som döms för grova brott.
Den svenska regeringen vill under en femårsperiod sänka straffbarhetsåldern. Det skulle innebära att även 13-åringar som begår grova brott kan dömas till fängelse. Inte heller Socialdemokraterna är främmande för att sänka åldern, dock till 14 år. Sverigedemokraterna går ännu längre och anser att 13-åringar kan låsas in på livstid.
Tanken är att förslaget ska träda i kraft redan i sommar, trots att nästan alla expertorganisationer är starkt kritiska. Kriminalvården, polisen, socialtjänsten och flera andra myndigheter har tydliga argument mot att låsa in 13-åringar. Exempelvis varnar kriminalvården för att de inte står rustade för att ta emot så unga barn.
Den svenska regeringen försvarar sina beslut med att de är nödvändiga för att skydda samhället i ett läge där gängvåldet går ned i åldrarna. Enligt justitieminister Gunnar Strömmer handlar det också om ett perspektivskifte i synen på straff. Fokus ska ligga på att ge brottsoffer upprättelse.
Öga för öga, tand för tand och barn ska behandlas som vuxna. Det rimmar väldigt illa med det svenska sättet att behandla människor – det vill säga med respekt, jämlikhet, empati och öppenhet.
Det är ingen lätt uppgift som landat på statsminister Ulf Kristerssons (M) och hans regerings bord. Gängvåldet tog den svenska polisen och hela samhället på sängen. På bara några år har våldet kopplat till gängkriminaliteten blivit Sveriges samhällsproblem nummer ett.
Regeringen valde tidigt att sätta hårt mot hårt. Straff har skärpts, myndigheter har fått större befogenheter att syna potentiellt kriminella personer och svenskarna har överlag fått vänja sig vid ett starkare polisarbete. Som ett resultat av detta byggs fängelserna i Sverige ut i rasande takt.
Men om straffbarhetsåldern verkligen sänks passerar svensk kriminalpolitik en ny gräns – en gräns som inget annat nordiskt land har valt att överskrida. I Sverige är det i dag 15 år som gäller, då anses unga ha tillräcklig förmåga att förstå lagen och konsekvenserna av brott.
I Danmark gjordes ett kort försök med att sänka straffbarhetsåldern till 14 år, vilket ledde till att kriminaliteten bland barn ökade.
I Sverige ökar antalet barn som dras med i gängens våldsspiral. På bara några år har antalet barn under 15 år som misstänks för inblandning i mordplaner ökat från några tiotal till över hundra. Det finns ingenting som talar för att fängelsevistelse skulle sätta stopp för den ökningen.
Att låsa in barn, och särskilt att isolera de mest utsatta, får motsatt effekt. Sådana åtgärder strider mot all forskning och beprövad erfarenhet om vad som faktiskt fungerar brottsförebyggande.
De kriminella gängen kommer alltid att försöka rekrytera under straffålder. Att fängsla 13-åringar ändrar inte på det. Det kommer inte heller att hjälpa barnen som gängen lagt klorna i. Tvärtom riskerar det att skapa fler och yngre kriminella, som blir allt svårare att hjälpa tillbaka till ett laglydigt liv.
Ulf Kristersson och regeringen tycks ha glömt vad gängvåldet springer ur. Det handlar om att samhället under en väldigt lång tid misslyckats med barnen som dras till gängen. Att straffa barnen för samhällets eget misslyckande är definitivt inte ett hållbart sätt att skapa stabilitet och trygghet.
Den svenska författaren och poeten Faysa Idle förklarar problematiken på ett väldigt lättfattligt sätt. Vi föds in i en utsatthet, säger hon i en intervju för oss för knappt ett år sedan. Hon berättar om parallellsamhället som vuxit fram i Sverige. Hon beskriver Tensta och Rinkeby versus Stockholm och resten av det svenska samhället som två skilda världar. Hon berättar också att ingen först trodde på hennes berättelser när hon sökte upp psykvården för att få hjälp att ta sig ur en destruktiv omgivning. Frågan alla ställde sig var – en flicka uppväxt i Sverige kan väl inte ha varit med om sådana saker?
Sådana saker syftar på den verklighet barn, ofta med invandrarbakgrund, tvingas uppleva när föräldrarna redan står utanför samhället och gängkriminaliteten finns bakom knuten.
Att låsa in någon handlar alltid om att beröva dem den yttersta friheten. Vill man verkligen utforska vilka effekter det får på barn? I stället borde regeringen dubbla, eller till och med trefaldiga, resurserna till den socialpreventiva strategi som man säger sig vilja genomföra parallellt med en sänkt straffålder
Grunden för det svenska – och det finländska – samhället är att man tar hand om sina medborgare.