Anna Sourander: När polackerna tar vår nötfärs har det gått för långt
Grundproblemet är att största delen av nötkreaturen som blir kött föds upp inom mjölkproduktionen. Arkivbild. Bild: Jonas Brunnström
Bristen på nötfärs kommer bara att bli värre. När polska slaktbilar dessutom köper upp våra kalvar äventyras hela köttproduktionen.
Det är fredag eftermiddag. Gångarna mellan butikshyllorna i de stora matbutikerna är fyllda av storhandlande människor i jakt på godsaker att avsluta arbetsveckan med. I munnen börjar snålvattnet redan rinna. Snart, mycket snart vankas det fredagsmiddag och veckoslutsfirandet kan börja.
Förutom om middagen var tänkt att innehålla nötfärs. Då blir det ingen middag. Hyllan med färs gjord på nöt gapar nämligen tom. Istället möts man av en lapp som informerar om svårigheter med att få tag på färsen. Så har det sett ut sedan mars, och ingenting tyder på att läget håller på att förändras.
Varför?
Grundproblemet är att största delen av nötkreaturen som blir kött föds upp inom mjölkproduktionen. Med åren har avel och föda gjort att mängden mjölk som kommer ur en ko ökat. Alltså behövs det färre kor för att möta efterfrågan på mjölk. Samtidigt föds det också färre kalvar som blir nötkött.
Lönsamheten i att ha en renodlad köttproduktion är dessutom så dålig att intresset i praktiken är noll. Det krävs enorma investeringar och det är svårt att få finansiering.
Överlag är lönsamheten inom lantbrukssektorn dålig, vilket innebär att minsta lilla förändring i priser, efterfrågan eller någonting annat får stora effekter när verksamheten är slimmad till bristningsgränsen.
När effekterna av Ukrainakriget trissade upp priserna på mat rent allmänt minskade efterfrågan på nötkött. Det ledde till att lagren fylldes på ordentligt och priset på nöt sjönk. Att lägga om produktionen av nötkött görs nämligen inte i en handvändning. Det tar flera år att föda upp nötkreatur, jämfört med exempelvis broileruppfödning där kycklingen är slaktmogen efter bara några månader.
När ekonomin igen började visa tecken på återhämtning och konsumenterna fick mer pengar att röra sig med ökade efterfrågan på nöt igen. Att priserna som ett resultat av de fyllda lagren dessutom var relativt låga drev sannolikt på efterfrågan. Men då hade den minskade efterfrågan och sjunkande priserna redan hunnit få producenterna att minska på utbudet.
Handeln ser också ett allt tydligare mönster i dagens köttkonsumtion. Konsumenterna vill ha magrare kött och då är det framför allt kyckling och nöt som gäller. Köttkonsumtionen som sådan har alltså inte direkt ökat, men preferenserna har ändrat.
I övriga Europa har priset på nötkött därför stigit, helt i linje marknadsekonomins principer. Men inte i Finland. I Sverige får köttbönderna upp till två euro mer per kilo än vad deras finländska kolleger får. Förklaringen som flera experter ger är koncentrationen inom både detaljhandeln och köttförädlingen, vilket lätt skapar inköpskarteller.
Handelns stora vinstmarginaler på bekostnad av producenterna är ett ämne som diskuteras flitigt. Lantbruksorganisationerna har efterlyst transparens i priskedjan från producentgården till butikshyllan, men utan att riktigt få gehör. För några år sedan fick VBL och ÖT ta del av unika uppgifter som visar en matvaruaffärs inköpspris – det vill säga det pris affären betalar förädlingsföretaget – på ett tiotal olika köttprodukter. Som mest var handelns prispålägg nästan 70 procent.
Men riktigt oroväckande är Maaseudun Tulevaisuus avslöjande om att de låga producentpriserna på nötkött lett till att polska slaktbilar börjat rulla in på gårdarna. Polen är en stor köttproducent. Därför är det naturligt att polackerna börjar intressera sig för finländska kalvar, som för tillfället är bland de billigaste i Europa.
Risken är att de polska slaktbilarna tar med sig smittosamma djursjukdomar, något som Finland satsat hårt på att hålla borta. Den finska produktionens trumfkort överlag är renhet, bra djurhållning och kvalitet. Ett plötsligt utbrott av salmonella, mul- och klövsjuka eller andra sjukdomar drar lätt mattan undan fötterna på den marknadsföringen.
För att inte tala om det etiska dilemmat i att finländska kavlar transporteras till Polen för att bli kött.
I dagsläget är Finland inte självförsörjande på nötkött och enligt bland annat Jaakko Isomäki, ordförande för nötnätverket inom Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter, kommer det bara att bli värre.
Att köttproduktionen stabilt minskar år efter år till följd av att producenter drar ned på sin verksamhet eller helt lägger av borde få statsmakten att agera kraftigare i frågor som gäller den inhemska matproduktionen. Likaså borde starka resultat år efter år erbjuda möjlighet för handeln att axla ett större ansvar för den inhemska matproduktionen, i stället för som nu avsäga sig det. Det borde inte vara orimligt att ge de inhemska producenterna tillräckligt betalt för att polackernas erbjudande inte ska vara attraktivare.
Producenterna har också ett ansvar att exempelvis inte sälja kalvar till Polen. Konsumenterna har ett moraliskt ansvar att inte alltid tänka plånboken först, om man vill ha kvar en inhemsk köttproduktion. Men om de stora och hållbara förändringarna ska till är det de som sitter på makten, det vill säga statsmakten och handeln, som måste agera.
Länkar och bakgrund:
Artikel i VBL och ÖT om bristen på nötfärs
Artikel i Maaseudun Tulevaisuus om de polska slaktbilarna