30.1.2026

Anna Sourander: När pojkar lär sig dölja allt har vi redan förlorat

Skrivet av:Anna Sourander

Pojkar som mår dåligt är ett problem som seglat upp allt tydligare på den samhälleliga kartan de senaste åren. Pojkarna på bilden har inget direkt samband med texten. Arkivbild. Bild: Lilian Hellström

Pojkar presterar sämre i skolan och de mår sämre överlag. Lösningen byggs i en gemensam syn på var nyckeln ligger.

Pojkar presterar i genomsnitt sämre i skolan. De som mår dåligt söker i snitt mer sällan hjälp och diagnostiseras undermåligt. Pojkar är dessutom mer sårbara för somatiska sjukdomar, psykiska problem och ensamhet. De är också överrepresenterade både som offer och som gärningsmän i våldssammanhang.

Detta framgår av forskaren Harry Lunabbas färska utredning "Att ta pojkar och unga män på allvar". Utredningen är gjord på uppdrag av regeringen som ett led i arbetet för att motverka marginalisering av unga män.

Pojkar som mår dåligt är ett problem som seglat upp allt tydligare på den samhälleliga kartan de senaste åren.

Varför har det blivit så här? Det är många faktorer som spelar in. Jämställdhetsarbetet har, av förståeliga skäl, länge fokuserat på flickor. Det har gjort att pojkarna ibland faller mellan stolarna. Samtidigt lever vi i en värld som historiskt varit byggd för män, men som nu börjar förändras. Det gör att pojkar inte längre har samma självklara sammanhang att förhålla sig till. Ett starkt fokus på könsneutralitet kan dessutom ha lett till att faktiska skillnader mellan pojkars och flickors behov inte alltid erkänns.

Lunabba lyfter i sin utredning fram behovet av att beakta pojkars könsrelaterade sårbarhet vid planering av utbildning och social- och hälsovårdstjänster. Enligt honom måste de biologiska skillnaderna mellan könen få märkas, som att puberteten vanligen kommer senare för pojkar.

Han efterlyser också konkreta åtgärder. Han menar bland annat att det bör utredas hur förändrade inträdeskrav till gymnasiet och andra utbildningar påverkar både pojkar och flickor. I dag tar fler flickor än pojkar examen på alla utbildningsnivåer. Samtidigt har antagningssystemen förändrats på ett sätt som innebär att de avgörande prestationerna sker i en allt tidigare ålder.

En annan forskare, Ingela Stenberg, har studerat vad som påverkar pojkars skolvardag och lärande. Hon fokuserar mer på de mönster som skapar vanor. Enligt henne är pojkars sätt att lära ofta passivt – de väntar på hjälp, förlitar sig på läroböcker och undviker utmaningar. Men enligt henne är dessa mönster inte biologiska. De är snarare ett resultat av att pojkar upprepade gånger fått mindre stöd och kortare svar, vilket har skapat vanor. Det sker när pojkar inte förväntas prestera på samma sätt som flickor.

Vidare menar hon att maskulinitetsnormer påverkar pojkars skolengagemang. De balanserar mellan att leva upp till kamratgruppens förväntningar och att lyckas i skolan. Stenberg tror på anpassad undervisning, strukturer som stöttar självreglering och som utmanar könsnormativa föreställningar.

Både Lunabba och Stenberg för fram relevanta synsätt och konstruktiva åtgärder i relation till ett problem med många dimensioner. Men först och främst handlar det om att förstå vad som är grunden för bättre mående och en sund självbild hos pojkar. Det är inte anpassad undervisning i modersmål eller att ge mer tid för mognad inför gymnasiet.

Det handlar om att ge pojkarna verktyg för att identifiera, förstå och få utlopp för sina känslor. Att hantera känslor är en avgörande färdighet som påverkar barnets sociala och emotionella utveckling. Känslofärdigheter är en av de viktigaste färdigheterna som stöder psykisk hälsa och ger förutsättningar för ett gott liv. Känslofärdigheter utgör också grunden för stabilitet i hela samhället.

Det gäller kanske speciellt pojkar eftersom de traditionellt fostrats till att undertrycka sina känslor. Pojkar behöver helt enkelt lära sig varför de är arga. De behöver lära sig varför de inte vill gråta.

Känslomässiga färdigheter har funnits med i den nationella läroplanen för grundskolan i över tio år. Men hur ämnet undervisas varierar mycket mellan skolor, eftersom varje kommun själv bestämmer hur undervisningen ska organiseras.

Bland annat arbetar Norra Korsholms skola med känslor i undervisningen, men enligt lärarna var det inget självklart val. Känsloundervisningen konkurreras lätt ut i den fullspäckade skolvardagen.

Samtidigt uppger lärarna att de ser ett ökat välmående bland eleverna som ett resultat av undervisningen. "När vi pratar mera om känslor förstår vi dem bättre." Samma erfarenheter har även lärare i Vanda där man brutit ut känsloundervisningen till ett eget ämne.

Erfarenheterna visar att känslofärdigheter borde prioriteras högre, både i skolan och inom elevvården – och inte minst i föräldraskapet. Känslor borde få en tydligare plats i den dagliga kommunikationen med pojkar.

Här erbjuder föreningar ett viktigt stöd – om de får möjligheten. Hem och Skola arbetar redan med guiden Känslotermometern, som är riktad till föräldrar som kämpar med barns skolfrånvaro. Kanske en guide till pojkkänslor kunde bli ett komplement? I Vasa och Korsholm finns exempelvis föreningen Drogfri ungdom som erbjuder Take Care-programmet som leds av utbildade ledare. Och i Jakobstad kan skolorna ta del av Psykosociala förbundets Yam-program.

Länkar och bakgrund

Läs fler nyheter