Andreij, 31, blev doktor på arbetstid – nu väntar Karibien

Andreij Selänniemi tycker om att utmana sig själv. Nu är han på väg att flytta ensam tvärs över Atlanten. Foto: Mikael Nybacka

Vasabon Andreij Selänniemi doktorerade på deltid med stöd från sin arbetsgivare och blev klar på fyra år. Nu väntar nästa utmaning: en flytt till Puerto Rico, där han inte känner någon.

Det händer mycket i Andreij Selänniemis liv just nu. I slutet av september försvarade han sin doktorsavhandling vid Åbo Akademi i Vasa, och ett par veckor senare är han på väg att flytta tvärs över Atlanten till Puerto Rico.

Inget av det hade han föreställt sig för några år sedan – men till spännande utmaningar säger han hellre ja än nej.

– Jag älskar situationer där jag får hoppa in i något med huvudet före och se om jag klarar det.

Andreij, 31, började jobba på Wärtsilä sommaren 2015 medan han studerade till diplomingenjör i Åbo. Varje sommar kom han tillbaka, och 2019 fick han en visstidsanställning medan han gjorde sitt diplomarbete. Han har trivts väldigt bra på företaget genom alla år.

Andreij Selänniemi hade som mål att bli klar med sin doktorsavhandling på fyra år, trots att han gjorde det på deltid. Det lyckades han också med. Foto: Mikael Nybacka

Fick för sig att doktorera

För några år sedan började han leka med tanken på att doktorera. Efter att ha sålt ett litet företag som han startat under studietiden fick han också mer tid.

– Ibland får jag för mig att jag inte klarar av något, och då vill jag bevisa för mig själv att jag visst kan. Så det började egentligen som en personlig utmaning. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej, eftersom jag inte riktigt visste vad det innebar.

Han försökte lägga tanken åt sidan, men den fortsatte att dyka upp. Samtidigt trivdes han på sitt jobb och ville inte lämna det. Att doktorera på traditionellt vis, som anställd vid ett universitet eller med stipendium, lockade inte heller.

– Det kändes osäkert och lite fantasilöst. Dessutom skulle det innebära en lägre levnadsstandard.

I stället började han diskutera med Wärtsilä om det fanns en möjlighet att få forska på arbetstid. Efter flera interna presentationer sa arbetsgivaren ja, och tillsammans började de utforma en kontraktsmodell.

De landade i ett upplägg med stark koppling till industrin, det som kallas en industrial PhD. Från idé till kontrakt gick det nästan ett år, eftersom mycket behövde redas ut kring hur modellen skulle fungera.

En doktorsexamen motsvarar normalt fyra års heltidsstudier. På deltid hade det kunnat ta upp till åtta år, men så länge ville Andreij inte hålla på. När han och Wärtsilä skrev avtal landade de i ett femårigt upplägg från 2022 till 2027.

– Men min ambition var alltid att bli klar på fyra år.

Så blev det också. Han har ägnat halva veckan åt avhandlingen och halva åt jobbet. Det har också blivit kvällar och helger, något han inte haft något emot.

Andreij Selänniemi

• 31 år.
• Tycker om böcker och träning.
• Nybliven doktor inom energiteknik (Long-Duration Energy Storage).
• Disputerade den 25 september med avhandlingen “Investigating the Adoption of Emerging Long-Duration Energy Storage Technologies Across Diverse Power-System Contexts”.
• Avhandlingsarbetet har finansierats av Wärtsilä, men genomförts inom ramen för energiteknik och industriell ekonomi vid Åbo Akademi.

Känner stor tacksamhet

Avhandlingen handlar om långtidslagring av energi, LDES. Sådan lagring förväntas bli viktig för att på sikt minimera behovet av fossila bränslen i elproduktion och annan energianvändning, till exempel värme.

Forskningen visar hur nya LDES-tekniker snabbare kan tas i bruk genom bättre förståelse för tekniska, marknadsmässiga och organisatoriska faktorer.

För Wärtsilä är frågan relevant av två skäl: teknikerna kan bli framtida konkurrenter till företagets egna lösningar, och de hänger samtidigt ihop med gröna bränslen och produktionen av dem – en viktig del av företagets långsiktiga strategi.

Sådana här industrinära doktorandupplägg är fortfarande ovanliga i Finland, men Andreij tycker att de borde bli vanligare eftersom de kan stärka den finländska industrins konkurrenskraft.

– Samtidigt kunde vi kanske också börja röra oss bort från idén att en doktorand ska klara sig på knäckebröd.

Han känner stor tacksamhet mot sin arbetsgivare.

– Mycket har blivit möjligt för mig tack vare människorna runt omkring mig. Jag har haft tur. Ledarskapet har varit super. För mig har Wärtsilä alltid varit en arbetsgivare som lyssnar på människor med idéer, ambitioner och vilja att utvecklas.

– Jag är förstås partisk, men jag tycker det säger ganska mycket att jag har varit kvar i över tio år sedan jag började studera, utan att fundera på att byta arbetsplats.

Hur har de här fyra åren varit för dig?

– Det har varit superintressant. Jag har älskat det på många sätt, eftersom jag har lärt mig mycket om vad det innebär att forska. Jag hade kanske inte så höga förväntningar när jag gick in i det. Åbo Akademi, speciellt mina handledare, har varit ett väldigt viktigt stöd samt andra organisationer och stiftelser som bidragit till forskningen.

Men åren har också varit tunga.

– Mamma dog en månad efter att jag började doktorera, och det var förstås en jättestor utmaning. Jag har också haft kärleksrelationer som inte har gått som det var tänkt. Men åren har också format mig på fina sätt och fått mig att utvecklas i rätt riktning, till en bättre människa – kanske mer jordnära, mer genuin och mer öppen. Speciellt åren i Åbo är jag väldigt tacksam för.

De senaste fyra åren har varit både intressanta och tunga för Andreij Selänniemi. Foto: Mikael Nybacka

Lever som om livet kommer att lösa sig

Andreij beskriver sig själv som ”en karl med ganska medelmåttig intelligens men mycket fan anamma”.

– När livet ger en käftsmäll tillåter jag mig inte att ligga ner alltför länge. Man måste resa sig, borsta av sig och försöka lära sig något av det man har gått igenom. För mig har det handlat om att låta det bygga upp mig och öppna mig, i stället för att stänga ner mig. På så sätt har de senaste fyra åren varit väldigt bra för mig, både personligt och arbetsmässigt.

Han är medveten om att hans liv just nu skiljer sig från många vänners. Medan andra gifter sig och får barn är han själv på väg att flytta till en amerikansk ö i Karibien med el- och vattenproblem.

För Andreij handlar det om att inte jämföra sig med andra, utan om att våga följa den väg som känns rätt för en själv. Samtidigt försöker han leva efter två enkla principer: att behandla människor väl och att inte göra saker halvhjärtat.

En annan grundprincip för honom är att leva som om livet kommer att lösa sig.

– Om jag fattar beslut utifrån rädsla går jag bort från den väg jag ska vandra. Men om jag litar på att allt faller på plats i slutändan, då kan jag fatta beslut utifrån vad som känns rätt just nu.

Flyttar till en ö i Karibien

Och just nu känns Puerto Rico rätt. Han blev erbjuden ett jobb där av Wärtsilä och tackade ja – en position han haft ögonen på i tio år. På företagets kontor i Carolina väntar en ny, mer kundnära roll, med försäljning av serviceavtal.

Efter en period av mentorskap ska Andreij leda mindre försäljningsteam, resa runt i Karibien, träffa kunder och försöka hitta lösningar på deras problem. Han har mycket att lära sig.

– Det här är kanske en av de största utmaningarna jag har haft hittills, eftersom allt är nytt. Det är ett helt nytt jobb, med större ansvar, så det finns mycket att bita i. Sedan är det också en personlig utmaning. Jag var där på besök för några veckor sedan, och det är en helt ny värld. Det talas mycket spanska – jag kan inte spanska. Men när jag kommer hem igen är det nog bara ”hola hola amigo”, då ska jag tala flytande spanska!

Han känner att flytten får honom att växa på flera plan, och det är också en viktig orsak till att han väljer att åka. Han har bott i Helsingfors, Åbo och Florida, men det här är första gången han flyttar till en plats där han inte har något sammanhang sedan tidigare.

– Om jag lät rädsla styra det här beslutet skulle jag inte göra det. Då skulle jag kunna stanna kvar här och ha det väldigt bekvämt. Men jag tror att jag skulle se tillbaka på det när jag blir äldre och tänka: Varför var du rädd för att leva helhjärtat?

Kontraktet är på ett plus ett år, så han stannar åtminstone i tolv månader.

– Men i magen känns det nog som att jag blir kvar längre. Allt praktiskt och hela visumprocessen till USA är så komplicerad att det känns svårt att tänka sig att åka dit bara för tolv månader. Man lägger ner så mycket energi på att ta sig dit att man också vill åstadkomma något. Drömmen och målet är att faktiskt göra nytta när jag är där.

Inte haft bråttom från Vasa

När vi träffar Andreij i september är det ett par veckor kvar till flytten. Innan dess ska den nyblivne doktorn i energiteknik hinna byta golv i lägenheten, pyssla med ett nytt aktiebolag som han startat med en nära vän – och förstås ta en öl med pappa och brorsan. Just sådana stunder har han börjat uppskatta mer med åren.

Tidigare upplevde han Vasa som litet och instängt, och länge bar han på en rastlöshet och en känsla av att vilja se något nytt.

– Men efter att jag kom tillbaka från Åbo har jag under det senaste året faktiskt känt: Herregud, vilket vackert liv det är här. Jag älskar att vinterbada, och när jag går dit på kvällarna stöter jag ofta på flera vänner på vägen. Samtidigt inser jag hur fint det är att jag har brorsan, hans dotter och pappa här. Syrran med familj är tyvärr i Skåne, men vi rings ofta.

– Om jag ska vara ärlig har jag inte haft bråttom någonstans. Jag har trivts väldigt bra här. Men när en möjlighet som Puerto Rico dyker upp känner jag också: nu kör vi. Samtidigt är tanken att komma tillbaka, för livet här känns väldigt rikt – på ett sätt som man kanske inte alltid hittar i större städer.