1G3B hatar att ställa upp på intervju – men så här beskriver de sina 25 år
För 25 år sedan var de fyra i gänget. Nu är 1G3B många fler; fr.v. Benny Ojala, Jesse Nissinen, Guy Rosenholm, Mike Nordlund, Jonas Bergqvist, Markus Wilson, Björn Backman, Jan-Henrik Smått och Anton Lindholm. Liggandes längst fram: Matias Norrgrann. Bild: Sofia Klåvus
Allt började med att koka gurksallad. 1G3B berättar också om borttappade masker, explosioner i källaren och historien bakom "Olavi".
1G3B hatar att bli intervjuade. Så är det bara. Så har det alltid varit.
– Vår historia började då "Småttin", Jan-Henrik Smått, och jag jobbade med att koka gurksallad på ett packeri, Gullströms Grönsaker i Närpes, säger trummisen Jesse Nissinen.
Året var 2000. Björn Backman och Christoffer "Toffe" Skuthälla hade inget att göra om dagarna. Så de satt på lastbryggan, jävlades och skrattade åt Jesse som kokade gurksallad.
– Jag hade brutit knät i byafotboll, så jag var sjukskriven, säger Björn.
På gurkpackeriet fick Jesse en idé om en första låt.
Sommaren därpå skulle Bomb Eggs spela på Blues at The Farm, men då hände det som skulle bli början på 1G3B: Johan Becker, sångaren i Bomb Eggs, blev sjuk, och de fyra killarna blev snabbt inkallade med instruktionerna "bara spela något".
– På väg till spelningen insåg vi att vi inte hade ett namn på bandet, trots att vi redan var på väg. Då kom Björn på idén: 1G3B. "En gåbb, tri boån".
En gubbe, tre barn. Björn var 30 år, de andra var alla under 30.
Jesse Nissinen, trummis i 1G3B, var en av de första bandmedlemmarna. Han satt i bilen när Björn sa: "Vi är en gubbe och tre barn" – 1G3B. Bild: Sofia Klåvus
Från att vara ursprungligen fyra medlemmar i 1G3B är de nu sammanlagt elva på scen, om man räknar med ljudtekniker och fotograf.
– "Kaistinen" också, tillägger Matias Norrgrann.
– Ja, tolv med "Kaistinen", säger Jesse.
1G3B
- Låttexter och sång: Björn Backman.
- Trummor: Jesse Nissinen.
- Gitarr: Anton Lindholm, Benny Ojala.
- Bas: Jan-Henrik Smått.
- Dansare och kördamer: Jonas Bergqvist, Mike Nordlund, Guy Rosenholm och Markus Wilson.
- Manager: Matias Norrgrann.
1G3B hatar alltså att bli intervjuade. Så har det alltid varit. Därför anlitade bandet en manager, "Kari Kaistinen", som är Matias "Matte" Norrgrann.
– Då en journalist ringde kände jag "nej satan, satan", och Jesse kände samma sak. Jag ringde åt "Matte", och sa "nu får du bli manager". Och han nappade direkt, berättar Björn.
De minns en gång då Yle Extrem skulle göra en intervju med "Kaistinen". De hade med sig några som kunde dialekt som skulle översätta det 1G3B sa från Närpesdialekt till standardsvenska. Men "Kaistinen" pratar inte Närpesdialekt, så intervjun blev riktigt konstig. Varje mening han sa på standardsvenska översattes – till standardsvenska.
– Det var så dumt, säger Matias.
Varför är det så jobbigt att bli intervjuad?
– Ja, bra fråga, säger Jesse.
De låter musiken tala och tycker inte att det är de som personer, utan musiken, som är intressant.
– Det finns inte mycket mer att säga om oss än det som hörs i musiken. Det skulle kanske finnas ett intresse att höra Björn öppna upp sig om låttexterna, men då försvinner också magin. Att vi nu är seriösa i en intervju, det är nog första och sista gången, säger Jesse.
– Vi vill inte göra det här egentligen, det här är bara för dig, säger Björn.
Björn Backman, sångare och låtskrivare, och Jan-Henrik "Småttin" Smått på bas. Bild: Sofia Klåvus
De flesta musiker sjunger om sig själva på något vis, om kärlek och drama.
– De hämtar inspiration från sina egna liv, misstänker jag. Jag tror att många fungerar så. Men det är udda män, eller iakttagelser eller smått makabra fenomen i vardagen, som vi skriver om. Våra låtar handlar om andra iakttagelser som är roliga, säger Anton Lindholm.
Jesse håller med, och menar att de ibland har tänkt att öppna upp sig mer om sina texter.
– Men det blir inte så, tillägger Björn.
Texterna får tolkas som var och en vill.
Björn Backman kravlar sig fram över fansen när han sjunger "Ja älskar de" på Dialektbussin. Bild: Sofia Klåvus
Dennis Sjöberg, Tobias Westberg och Oliver Hummelstedt i 1G3B-publiken. Bild: Sofia Klåvus
Finns det någon verklig historia bakom Olavi, eller är den tagen ur luften?
– Jo! Nä, det är inget konstigt med den, inte. Det var så att vi ibland festade till det lite, säger Björn.
– Under studietidens glada dagar, tillägger Jesse.
De hade helt enkelt inte råd att gå till Alko. Det blev att dricka en hemgjord, lokal femlitersvariant.
– Och den billigaste saften var en äppelsaft. Den hette något med "omena". Då blandade vi det där, och jag kallade drinken för Olavi.
Det här var ungefär år 1998 eller 1999. Med andra ord är det ganska otippat att de nu, 25 år in i karriären i 1G3B, skriver om Olavi.
– Jag vet inte om vi skulle ha druckit Olavi på 2000-talet, säger Jesse.
Musikvideon till "Olavi" är sann. De testade olika safter, som i musikvideon, i Nissinens källare i Klaresund i Närpes. Huvudsaken var då att det inte skulle vara dyrt.
– Värst var då flaskorna exploderade i Nissinens källare när vi skulle göra hemmagjord öl, säger Björn och skrattar. Jag såg när "Bigi", Jesses mamma, gick ner och konstaterade att Jesse fick städa upp.
– Vi hade cyklop och handskar, säger Jesse.
Utan undantag är det sångaren Björn Backman som skriver texterna, även om bandmedlemmarna kan komma med förslag.
– Men ingen utifrån kommer att kunna påverka våra texter, säger han.
– Jag tänkte för 20 år sedan att man kanske kunde påverka Björn på något vis. Man kan komma med idéer, men det är från det där huvudet som den där underliga dyngan måste komma, säger Jesse och pekar på Björns huvud.
– Det kan hända att jag får sparken så småningom, men då tar jag det då, säger Björn.
Det är skrattet som driver dem – då de äter tillsammans före Dialektbussins spelning berättar Jesse om allt som kommer att hända på scen, och Björn säger att han kanske kommer att säcka ihop.
– Skrattar jag så att jag gråter så gör jag det, säger Björn.
Maskerna och scenkläderna har varit utmärkande för 1G3B, trots att de allt oftare slängs av på scen nu för tiden.
– I början gick vi in på "Halpin" (Halpa-Halli) och köpte något för 100 mark. Det billigaste vi hittade, säger Jesse.
När de gjorde "Bråtas" beställde de de första maskerna från El Salvador. Det var rolig grafik på dem, och det blev bra bilder med dem.
– Det blir vad vi råkar hitta på. Det finns ett Lidl-outlet i Esbo, där brukar jag vara och fynda, säger Jesse.
Benny Ojala är 1G3B:s nyaste medlem. Han har tappat bort sin "bråtarmask". Bild: Sofia Klåvus
Benny Ojala, gitarrist i 1G3B, har slarvat bort sin mask. En "bråtarmask", som det garanterat bara finns bara en av i Finland, och en 1G3B-jacka, som det finns tretton av i Finland, är borta.
– Ingen kan ju gå runt med den masken någonstans. Då de dyker upp igen kan det bli diskussion, säger Jesse.
Den som lämnar in masken och jackan får en smakbit och tre vattenflaskor, tycker Björn. Eller någon form av hittelön. Kanske en gruppkram och en öl backstage.
– Det är i och för sig konstigt att premiera någon som stulit något. De kanske får tro att de ska få en kram, men egentligen får de något annat, säger Jesse.
Vad har varit den häftigaste spelningen då under dessa år? I ett hönshus, enligt Björn.
– Då vi invigde Bäcks hönshus. Äggstock på Risåsen. Det värmer hjärtat än i dag. Det är inte många som kan säga att de har invigt ett hönshus. Det var inga hönor där då, men på måndagen kom det 19 000 höns.
– De får heta vad de heter, Metallica eller vad de nu heter, men jag är inte säker på att de har invigt ett hönshus. Vi har vunnit.
Skämt åsido – den årliga spelningen under Pampasveckan på Leipätehdas hör också till deras bästa minnen.
– Där har det varit "oräjdit". Och ju stökigare det är, desto bättre trivs vi, säger Björn.
Totalt 14 gånger, sedan starten 2002, har 1G3B härskat på Pampaslördagen. Efter en veckas festande bland studerande i Vasa är det en viss typ av människor som orkar ännu med lördag kväll: 1G3B:s fans.
Första gången de spelade under Pampasveckan sa 1G3B att de inte tänker köra samma sak två år i rad. Leipätehdas får boka någon annan. Och då bokade de KAJ.
– KAJ var unga då. Det var inte riktigt samma sak. "Leipis" ringde dagen efter och sa: "Kan ni snälla komma tillbaka nästa år?", säger Anton. Och sedan dess har vi alltid spelat där, med undantag för coronaåren.
– Det skär i hjärtat att "Leipis" inte finns kvar, säger Jesse.
Vad gör ni nu då Leipätehdas har stängt?
– Bra fråga. Det blir ingen ny krog där, det blir bostäder. Vi har inte varit bokade av Pampasmaffian sedan 2005, bara via Anttu Ehström på "Leipis".
– Det är sorgligt, men vi har gjort det i så många år att det kanske var dags för den sagan att ta slut, säger Jesse.
Nog hittar de på något annat till nästa år, men vad det är tänker de inte avslöja ännu.
– Jag vågar nästan förutspå att vi kommer att spela på Åland nästa år, i ett större sammanhang. Sverige har också varit aktuellt. Mitt i allt tar vi oss över potten. Det har också funnits intresse att ta Dialektbussin till andra ställen, säger Jesse.